Fältskärns berättelser / Första cykeln / 4. Fröken Reginas ed (1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

4. Fröken Reginas ed.

Dagen efter senast beskrifna uppträden var blodig och het. Svenskarne besköto slottet med största häftighet och närmade sig dess murar med skickligt uppkastade löpgrafvar. De kejserlige å sin sida för svarade sig tappert. För båda partierna var tiden dyrbar; blott få dagar, och Tilly stod i Gustaf Adolfs rygg, ett sannolikt fördärf för svenskarne, en säker räddning för de belägrade.

Fröken Regina med sina tärnor var numera instängd i slottet och hade förlorat sin intressanta utsikt. Desto mera var att syssla därinne. Allt flera blefvo de sårade, som måste vårdas och förbindas; den unga flickan gick som en huld ängel från läger till läger i vapensalen, där de blesserade nu blevfo inkvarterade; hennes hand göt balsam i deras sår, hennes milda ord göto tröst i deras hjärtan. Hon talade om den heliga sak, för hvilken de blödde; hon lofvade guld och heder åt dem som kvarlefde, evig salighet åt dem som föllo i striden.

Kanondundret var så starkt, att de gamla murarna darrade. Fröken Regina erinrade sig att hon uppe i tornet glömt sin rosenkrans, som nu behöfdes för de sårades böner. Redan stod hon på tröskeln af vapensalen, då ett förfärligt brak kom slottet att skälfva i dess grundvalar. Blek af häpnad stannade hon, och i detsamma instörtade grefven av Lichtenstein.

- Hvad har händt? frågade den unga flickan.

- Tacka helgonen, min fröken, att ni i går lydde en väns råd. Tornet har instörtat.

- Och vi äro förlorade?

- Icke ännu. Svenskarne beräknade att det skulle vid sitt instörtande fylla slottsgrafven. Det har likväl fallit inåt. Fienden synes böjd att försöka en storm. Kom hit till fönstret, här ser vi slottsmuren. Ser ni, pater Hieronymus ligger på knä vid den stora kanonen. Jag slår vad att ha fått sikte på svenksa kungen.

Grefven hade gissat rätt. Jesuitens falkblickar voro oafvändt riktade mot en enda punkt, och hans tunna läppar frammumlade med ängslig brådska den ena bönen efter den andra. Hans spejande ögon hade upptäckt Gustaf Adolf, liksom i går till häst vid Per Brahes sida. De båda ryttarne höllo helt nära utanverken; en grushög skyddade dem för muskötkulorna, men var påtagligen icke något värn mot en kula af groft artilleri. Pater Hieronymus litade på den tunga blykula, hvari han under fasta och vakande instöpt guldet från jungfru Marias mantel. Han lutade sig ned att rikta kanonen, pupillerna i hans ögon sammandrogos, hans näsborrar vidgades och frustade hämnd, medan en ström af latinska böner fortfor att flöda öfver hans läppar - nu reste han sig snabbt, svängde den brinnande luntan i form af ett korsteeken och fvrade af.

Blixt och rök rusade ut ur kanonmynningen. O hämnd och raseri! När röken skingrats, såg man de båda ryttarne än en gäng oskadde rida något litet åt sidan. Men den gången hade Gustaf Adolf varit döden nära, ty kulan slog tätt vid hans sida ned i grushögen och öfvertäckte honom och Brahe med en sky af damm.

Utmattad och förbittrad ilade jesuiten bort ifrån muren. - Vänta, du Belials konung, mumlade han för sig själf, jag skall väl engång lyckas att stjäla den ring som skyddar dig, och då ve öfver dig!

Nu gaf konungen order att storma slottets utanverk. Axel Lilje, Jakob Ramsay och Hamilton ilade fram med sitt folk. Otroliga voro de svårigheter, hvilka de här hade att öfvervinna. De måste under ett regn af kulor och hugg klättra uppför bergsbranten, därefter hoppa öfver vallgrafven och slutligen klänga uppför vallen. Främst bland alla gingo österbottningar och skottar, hejdlöst, oemotståndeligt. Man såg de förste med krossade hufvuden nedstörta; med svärdet mellan tänderna klättrade genast andra i deras ställe uppför vallen. Konungen själf red så nära han kunde, för att uppmuntra de sina. En muskötkula bortslet ett stycke af hans buffelhandske, utan att skada honom. Den tron var allmän, att Gustaf Adolf var hård.

Slutligen, efter två timmars blodig strid, hade skottarne och finnarne afgjort segern. Det viktiga utanverket var taget, och fienden drog sig tillbaka inom slottets murar. Klockan var då vidpass fyra på eftermiddagen.

Efter denna vunna fördel togo svenskarne några timmars hvila. Krigsråd hölls, och man beslöt att den berömda gula och blå brigaden skulle följande morgon i daggryningen storma slottet. Österbottningarne utsågos af konungen att gå i spetsen för detta vådliga företag, men skottarne, som förlorat mycket folk, skulle den gången hvila. Berättelsen tillägger att den tappre Hamilton ansåg detta skonande innebära en sådan skymf, att han på stället begärde afsked och öfvergaf krigshären.

De belägrades ställning var ännu på långt när icke förtviflad. De ägde ännu inemot tusen stridbare män, hvilka de, efter utanverkets förlust, desto bättre kunde samla på en punkt. Men de hade förlorat tron på seger, och denna förlust gällde mer än ett utanverk. Förgäfves sökte Keller att intala dem mod; förgäfves gingo munkarne med den gyllne mariebilden i procession kring murarna. När natten inbröt, var allt i villervalla, soldaterne lydde icke mera order, och ett parti af de klenmodigaste öfverlade sinsemellan om de icke borde begagna mörkret, för att osedde undkomma.

Vid midnattstid låg fröken Regina på knä framför altaret i slottskapellet och bad med brinnande andakt till Guds moders bild.

- Heliga Maria, sade hon, beskydda detta slott, beskydda din katolska tro mot kättarne! Och är det din vilja att detta fäste skall falla, välan, så låt det under sina ruiner begrafva våra fiender, som också äro dina, och främst bland alla den gudlöse konungen, deras furste, samt hans hedniske finnar, som i dag och mången gång hafva bittrast af alla bekämpat din heliga sak.

- Amen! sade en röst, och när hon såg sig om, stod bakom henne pater Hieronymus. Hans hållning var dystert högtidlig, och ett mörkt löje spelade öfver hans bleka drag. - Vet du äfven hvad du begär, min dotter? sade han.

- Seger åt den katolska tron! Död åt kättarne!

- Du är ung, och människans sinne förändras. Har du väl kraft att hata din tros fiender, äfven om du någonsin komme som kvinna i frestelse att älska en af dem?

- Jag har det, min fader; ja helt visst!

- Du är mitt skriftebarn, och jag vill icke se din själ för evigt förtappad. Har du väl mod att uppoffra dig för den heliga sakens räddning och därmed vinna en oförgänglig martyrkrona?

- Ja, min far!

-Nåväl, så vet då, att slottet icke kan hålla sig; jag förutser, att det innan kort skall falla i svenskarnes händer. De skola taga dig till fånga; du är ung och skön, du skall vinna den kätterske konungens ynnest. Du skall begagna dig däraf att närma dig hans person, han skall ej misstro dig, och när den heliga jungfrun skänker dig ett gynnande tillfälle, skall du . . .

Jesuiten framtog härvid ett krucifix af silfver, och vid det han tryckte på en fjäder i bildens bröst, sprang därur en blixtrande dolk.

- Nåd, min far, detta värf är förfärligt!

- Ingen nåd. Den heliga kyrkan fordrar en blind lydnad. Perinde ac cadaver, lik en död, som ingen vilja äger. Älskar du Guds moder?

- Ni vet att jag gör det.

- Ser du, detta stycke af sin gyllne klädning har hon i natt förlorat. Det är ett järtecken, som bebådar hennes vrede. Älskar du äfven mig, min dotter?

-Jag vördar er högre än någon, min far!

- Så betrakta detta stympade hufvud - härvid aflyfte jesuiten sin svarta läderkalott och blottade de vidriga stumparne af tvenne afhuggna öron - så har den hädiske konungens folk, hans finnar, behandlat din vän, din skriftefader. Tvekar du ännu att hämnas Guds moder, att hämnas mig?

- Hvad begär ni af mig, min far?

- Hör mig! Den kätterske konungen bär på sitt högra pekfinger en liten ring af koppar; i den består hans trygghet mot död och fara. Denna ring skall du med list tillocka dig, och känner du sedan din arm för svag, så kalla på mig. Vi skola nå hans hjärta, om det än vore bepansradt med en drakes fjäll.

- Om det är helgonens vilja . . . välan!

- Lägg tvenne fingrar på detta krucifix och efterstafva den ed jag föresäger dig: jag svär vid detta kors och vid alla helgon att fullborda hvad jag nu lofvat inför den heliga jungfruns bild. Och sviker jag någonsin denna ed, då hvile förbannelsen öfver mig och mina efterkommande alltintill sjunde led.

- Jag svär vid detta kors och vid alla helgon att fullborda hvad jag nu lofvat inför den heliga jungfruns bild. Och sviker jag någonsin denna ed, då hvile förbannelsen öfver mig och mina efterkommande alltintill sjunde led.

- Fiat voluntas tua, ut in cœlis, sic etiam in terra.¹ Amen!

Och nattens tystnad beseglade denna fruktansvärda ed, som med kopparfjättrar kedjade kommande släkten vid en sextonårig flickas vankelmodiga beslut.

Vid samma tid på natten samlades österbottningarne jämte öfriga för stormen bestämda trupper i det nyss eröfrade utanverket. Vinbägaren gjorde sin rund, dock denna gång ganska måttligt, ty konungens vaksamhet tillät ingen oförsiktighet. En mängd frivillige från flera regementen hade begärt och erhållit tillstånd att deltaga i det äfventyrliga företaget. Alla voro vid godt mod, i förväntan på seger och byte.

Sist bland de frivillige infann sig en lång ljuslett yngling af ett frimodigt och gladt utseende.

- Blixt och dunder, är det du, Bertel? utropade vid hans inträde den lille och tjocke löjtnant Larsson af österbottningarne.

- Som du ser, sade ynglingcn och skakade trofast hans hand.

- Nej har man hört, den gode gossen vill krympa sin nya löjtnantsfullmakt! Jag rår ej för’et, bror lilla, här finns, böfveln regere, icke en droppe mera i flaskan. Men säg, hvad går åt dig, att du ändrat namn? Bertel? Hvad är det för mischmasch, hvarken svenska eller finska?

-Det skedde vid Breitenfeld, sade Bertel, lindrigt rodnande. Kamraterne ha länge kallat mig så, och . . . det är kortare.

Snicksnack, du må väl icke vara för god att bära bondenamn, sedan du blifvit officer?

- Har lottningen redan varit? inföll ynglingen utan att svara.

- Du kommer just lagom att försöka din lycka.

Det gällde en lottning mellan de yngre officerarne, hvilka alla utbedt sig hedern att anföra den första vådliga rekognosceringen; tvisten kunde ej slitas på annat sätt. Lotterna omskakades i en stormhatt; fjorton händer utaträcktes att fatta sedlarna, och den afundsvärde, som läste på sedeln sitt namn, var Bertel.

- Se väl för dig, min gosse! skrek den lille Larsson. Blixt och dunder, kom ihåg att slottet är uppfylldt af jesuiter. Vid hvarje steg en fallucka under din fot, i hvarje krucifix en dolk och i själfva segerns ögonblick en mina, som spränger segrarn i luften.

Klockan var öfver fyra på morgonen, och man hade ännu en halftimme till gryningen. Bertel fick sju man under sitt befäl och order att rekognoscera fästningen så nära som möjligt. Under tiden höllo sig trupperna i skansen färdiga på första vink.

Natten var kolmörk. Bertel med sitt folk närmade sig vindbryggan med försiktiga steg och utan att blifva bemärkt af skyltvakterna. Hvem målar hans förvåning, när han fann den nedfälld!²

Ett ögonblick stannade han villrådig, ihågkommande Larssons ord. Skulle detta vara en snara?

Allt var tyst. Bertel med de sina trädde dristigt, men sakta fram öfver bryggan.

- Verda! dundrade mot honom i mörkret en kejserlig skyltvakt.

- Svensk! ropade Bertel och klöf med ett hugg den ropandes hjässa. Kamrater, slottet är intaget! Och de sju trängde beslutsamt i hans spår.

Innanför vindbryggan stodo tvåhundra kejserlige på vakt. Bestörte och rådville, trodde de icke annat, än att hela den svenska styrkan stormade in öfver bryggan. De hastade att återtaga porten; men den djärfve löjtnanten med sina sju man försvarade sin eröfring. Till Bertels lycka var mörkret i porthvalfvet ogenomträngligt; man såg hvarken vän eller fiende, och de kejserliges hugg träffade lika ofta deras egne som fienden. Snart blef trängseln i porten så stark, att intet svärd kunde lyftas till hugg, och föga fattades, att icke de oförvägne angriparne af den pårusande massan af järnklädde män blifvit klämde till döds emot muren.

Dock i rättan tid hade man i utanverket hört Bertels rop och stridens buller. Hela den svenska truppen stormade nu mot slottet; äfven Keller med de sina grep till vapen och skyndade till, för att värja ingången. Men angriparne hade nu fått luft och trängde framåt; innan kort stodo de inne på borggården. Keller och hans folk slogos med förtviflans mod; mången tapper svensk och finne stupade här i själfva segerns stund. Deras fall hetsade landsmän till hämnd. Man begynte att ropa »magdeburger pardon», och detta rop innebar död utan nåd för alla de kejserlige. Mördandet blef förfärligt. Många munkar kastade sig fanatiskt in i vimlet, somlige med facklor, somlige med krucifixer, somlige med svärd i hand. De fleste nedhöggos; andra kastade sig till marken, härmande döden. Dagen begynte redan att gry öfver mordvimlet.

Då framstörtade Lennart Torstenson, fattade den ursinnigt kämpande Keller om lifvet och tog honom till fånga, sålunda räddande honom från soldaternes raseri. De kejserlige, så många som ännu lefde, sträckte gevär, och slottet var intaget.

¹ Ske din vilje såsom i himmelen, så ock på jorden.

²Några författare påstå att vindbryggan ej kunnat uppdragas, för tyngden af de många döde, som där kvarblifvit efter striden.