Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Han blyges för bondenamnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snufva af kölden och åkte så stort i präktig
vargskinnspäls. Men när han nalkades vid Karleby kyrka, lade vi
oss i försåt mellan enbuskarna och kommo som Jehu
öfver honom och slogo två och tjugu af hans knektar
ihjäl, och honom slogo vi brun och blå, men hvar gång
han väntade rapp, drog han vargskinnspälsen öfver
öronen, och så bet ingen klubba på den förrädaren.
Vänta, sade Hans Krank från Limingo, som förde oss
an, den vargen skola vi nog piska ur skinnet, och därpå
rappade han sin Abraham så eftertryckligt, att denne
måste släppa sin präktiga päls. Kranken hade bara
tröjan, och kallt var det, det skall Gud veta, och så
tyckte han pälsen vara en skön sak och drog den
oförmärkt på sina egna axlar. Men som detta allt skedde
i aftonskymningen, märkte vi andra icke att Kranken
krupit i pälsen, utan begynte att med friskt mod ånyo
klappa på samma päls som vi voro vane, och visst är
att den gången fick Kranken bastun varm. Men
Abrabam Melchiorson blef så lätt och vig, sedan han sluppit
sin päls, att han tog till fötter och kom i bara tröjan
två mils väg till Husö gård, där knep honom Såka
Jakob från Karleby, och bofven fördes till Stockholm,
men länge hann han icke sörja sin vargskinnspäls, innan
hertigen gjorde honom ett hufvud kortare.
– Ja, sade Larsson, som gärna tog Flemingens
och hans folks parti, den gången hade ni öfverhand.
Elfva knektar hade blifvit vid lif, men ställt sig döda;
dem klädde ni af inpå bara kroppen. Och vid
midnattstid kröpo de halft ihjälfrusne till klockarestugan
och blefvo där upptagne; men om morgonen ville ni
stoppa dem lefvande under isen, såsom I gjorden i
Lappfjärds å. Vargar voren I, och icke människor. Ån
var ju så grund, att I måsten med stänger skjuta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
