Den österbottniske bondens stuga är nu för tiden rymligare, ljusare och till hela sitt yttre ansenligare, än man någonstädes finner i andra delar af Finland. Stundom består hon af två våningar eller har åtminstone vindskamrar; ofta resa sig fönstren tre rutor i höjden; målad är hon nästan alltid, vanligen röd, stundom med hvita knutar och fönsterluckor, någon gång bestruken med gul oljefärg. Det hela vittnar om träslöjd och välmåga, hvartill bidrar, att österbottningen aldrig bygger så stora och täta byar som en del tavastlänningar och Åbobönder, men också blott i nödfall så enstaka gårdar, som öfrige landsmän.
Vid tiden för denna berättelse voro rökpörten ännu allmänt i bruk bland nästan hela finska befolkningen; endast allmoge af svensk härkomst begagnade eldstäder med ordentlig skorsten. Men redan då såg man i Österbottens finska socknar närmast kusten en och annan stuga af nyare byggnadssätt, lånadt från svenska grannar. De då nyss anlagda städerna, som lockade upplandets folk till kusten, begynte redan att vänja detta vid större bekvämlighet, och ju mera välmående bonden var, desto snarare antog hans boning, likasom hans person, ett mera hyfsadt utseende. Väl fanns det öfverflöd, mot hvilket 1600-talets lyxförordningar så strängt ifrade, endast på adelns gods och hos det rika Åbos borgare; men det hembryggda ölet jäste äfven i bondens kanna, och holländska specerier funnos i hans skåp förvarade för högtidliga tillfällen.
Alltsedan klubbekrigets lågor förtärde pörtena i Storkyro kyrkoby, såg man där det svenska och finska byggnadssättet om hvarandra i fredlig grannsämja. Bertila gård, den största och rikaste i byn, var byggd enligt nya sättet, hade trappa och farstugukvist samt tvenne små kamrar innanför den stora stugan, en för husbonden och en för hans dotter. Hela det öfriga gårdsfolket bodde mest samman i stugan, men nu om sommartid sofvo de yngre utomhus i loft och lider. Den tiden fanns ej det stora vägguret med sitt blå och rödmålade skåp, som nu är den främsta prydnaden i hvarje förmögen gård. Det stora hyflade bordet med dess högsäte för husbonden stod, omgifvet af bänkar, vid innersta väggen gentemot dörren; det led till middagen, och i den stora spiseln puttrade vällingsgrytan. Stugan var ännu nästan tom; blott huskatten spann på bänken, en fjortonårig flicka rörde i grytan, och Meri satt med ett handarbete icke långt från spiseln.
Den stackars Meri hade återhämtat sig från sin vanmakt, men var ännu mycket blek. Hennes långa gula hår låg fritt öfver de halftäckta skuldrorna, hennes blick riktades stundom skyggt emot dörren, liksom fruktade hon hvarje ögonblick se fadern inträda. Och däremellan såg hon på sitt arbete: hon virkade en gördel af de vackraste färger och sjöng därunder en gammal svensk visa:
Min gördel med rosor på
skall käraste vännen få,
när hem ifrån krigets vånde
till mig han vända månde.
Det är nämndt att Meri icke var ung. De spår, dem lidandet kvarlämnat på hennes fordom fina kinder, förrådde månget år af sorger; men i detta ögonblick, när hon betraktade gördeln, fick hennes ansikte ett nästan barnsligt uttryck af innerlig tillfredsställelse. Man såg på henne att det arbetet gladde henne, att den vännen hon sjöng om var henne mycket kär. Hennes lif hos den hårde fadern hade så föga glädje, men när hon såg på sin gördel, tycktes hon läsa i dess brokiga maskor en hel framtid af stilla sällhet. För den gördeln lefde hon, den betydde för henne detsamma som tanken på hennes enda fröjd . . . en afgudisk fröjd - tanken på hennes son!
Och åter hörde man henne sjunga:
Där sömmar jag pärlor in
åt käraste vännen min,
och ingen kung i sitt rike
skall ha den gördelens like.
I detsamma inträdde Bertila, fadern, samt efter honom Larsson och hela raden af arbetsfolket. Den gamle husbondens blick var mörk; han kunde icke dölja för sig själf, att ju Larssons förutsägelser voro alltför sannolika. Hans son en herreman? Denna möjlighet, som i hans ögon var en skymf, hade härtills ännu icke fallit honom in.
Sista orden af Meris visa hade just förklingat. Snabb gömde hon vid faderns inträde sin gördel under förklädet, men den gamles misstänksamma öga röjde hemligheten.
- Sitter du åter i dina drömmar, dagdrifverska, i stället att ösa upp vällingen? utbrast han hårdt. Hvad har du i förklä´t? Fram med det!
Meri måste för allas blickar visa den halffärdiga gördeln, hennes kära hemlighet. Fadern betraktade den ett ögonblick med förakt, därpå slet han den sönder i tvenne bitar och kastade den bakom ugnen.
- Jag har sagt dig så mången gång, sade han kallt, att en ärlig bondekvinna icke har något att skaffa med herrfolksgöra. Låt oss läsa till bords.
Och den gamle knäppte sina händer efter gammal sed och allt folket med honom. Men innan bönen kom öfver någons läppar, steg Larsson midt uppå golfvet, hans annars godmodiga ansikte blossade af vredens rodnad, och för det ärliga frimodiga uttrycket af hans röst förglömde man alldeles att skratta åt hans lilla runda gestalt.
- Du skulle blygas, Bertila, sade han raskt, att skymfa din egen dotter inför allt folk! Som en träl arbetar hon natt och dag mer än någon af oss andra, och du kallar henne dagdrifverska du! Det säger jag dig i ansiktet, så husbonde du är och fastän jag äter ditt bröd och därförutan har föga annat än tiggarstafven, att en så orättfärdig far icke är värd att ha en så bra dotter. Och hellre än jag ser detta eländet dag ut och dag in, hellre går jag och tigger mitt bröd; men du skall ansvara hos vår Herre för dina barn. Och nu må du läsa din bordsbön, om du det kan, och låta maten smaka dig. Farväl med dig, Bertila, jag kan ej härda längre ut med detta lefvernet.
- Kasta på dörren den lymmeln, som trotsar sin husbonde! utbrast Bertila med ovanlig häftighet.
Ingen rörde sig ur fläcken. För första gången såg den gamle bondekungen sina befallningar icke efterkommas.
- Käre husbond, begynte den äldste af drängarne, vi och allt folket tycka som så . . .
Ett kraftigt slag af hushonden sträckte talaren till golfvet, innan han hann fullända. Förgäfves erbjöd sig Larsson att själfmant gå, förgäfves sökte Meri att medla i osämjan; så stark var rättskänslan hos detta folk, att de alla utan något slags öfverenskommelse, utan att rådfråga något annat än sin öfvertygelse om det rätta, satte sig upp som en man mot husbondens tyranni. Fjorton muskelstarke män stodo retade, fast beslutsamme mot den vredgade Bertila, hvars höga gestalt stod hotande midt i deras krets. Än ett slag af hans hand, och de skulle alla hafva uppsagt hans tjenst, måhända inspärrat honom i den lilla kammaren, tills vreden förgått; ty ju högre mot norden, desto ömtåligare är den finske bonden för stryk. Bertila kände sitt folk och begrep som en klok man att hans hetta ledt honom för vida. han sökte ett medel att komma från saken utan alltför stor förödmjukelse.
- Hvad är det I viljen? frågade han med återvunnen köld.
De tilltalade sågo på hvarandra.
- Husbond har orätt, sade ändtligen en af de dristigaste. Husbond har skymfat Meri oförskyldt, husbond har velat kasta Larsson på dörren och slagit Simon. Husbond har orätt.
- Meri kom hit! Meri kom.
- Du är icke mera ett barn, Meri. Kan du icke fördraga att lefva hos din far på hans ålderdom, så har du frihet att bo på mitt hemman i Ilmola. Du är fri . . . gå, mitt barn!
Bertila kände sin dotter. Dessa enda ord: gå, mitt barn! uttalade med mildare stämma än hon var van, voro tillräckliga att böja dotterns hjärta.
- Förskjut mig icke, min far, sade hon. Jag öfverger er aldrig.
Dessa ord bragte hennes försvarare att vackla, och den gamle märkte sitt öfvertag.
- Hustaflan hit! utropade han med dundrande röst.
Den fjortonåriga Greta framträdde med katekesen, såsom bruket var på helgdagarna, och uppläste hustalan: »I tjenare, varer hörige edrom lekamligom herrom med räddhåga och bäfvan, i edor hjärtas enfaldighet! I tjenare, varer underdånige edrom herrom med all fruktan; icke allenast dem godom och saktmodigom, utan ock dem genvördigom!»
Dessa ord i rättan tid förfelade icke sin verkan. Man stod i de tider ännu, när husbonde- och faders-väldet bibehöllo hela sin forna och stränga helgd och när båda vore till väsendet, icke allenast till titeln, ett välde »med Guds nåde». De välkända, från barndomen inpräglade orden, den gamles befallande säkerhet och Meris föredöme af fullkomlig undergifvenhet under den faderliga makten, allt förenade sig att tämja de nyss så uppbragta sinnena, och myteriets motstånd var brutet. Bordsbönen lästes; enhvar intog sin plats utan vidare knot. Blott den gamle Larsson stod dyster och tvekande med handen på dörrklinkan.
Då öppnades hastigt dörren, och en främmande man trädde in.
Den kommande var en skäggig soldat i bredskärmad hatt, prydd med en sirligt uppfästad örnfjäder, vapenrock af gult ylle med bälte och långt svärd vid sidan, korta kragstöflar och en knölpäk i handen.
- Nå vid sankt Lucifer, utropade han muntert, jag kommer som jag vore bjuden. Guds fred, bönder, maken åt er vid bordet; jag är hungrig som en munk under mässan och orkar inte i den här fördömda hettan fram till prästgården. Ha ni öl?
Den gamle värden i högsätet, hvars sinne ännu jäste under den lugna ytan, reste sig till hälften upp, men satte sig åter.
- Sätt dig, landsman, sade den gamle saktmodigt; Aron Bertilas bord har rum också för själfbjudna gäster.
- Jaså, fortfor den nykomne, i det han ogeneradt tog för sig, synbarligen van att hålla sig fram - jaså, du är Bertila. Fägnar mig, kamrat! Heder mot heder, jag skall då säga dig att jag är Bengt Kristerson från Limingo, sergeant vid hans majestäts tappra österbottningar och hitskickad för att ha tillsyn öfver utskrifningen. Litet mera öl i stånkan, bönder . . . nå nå, varen inte rädda, flickor, jag bits inte . .. Bertila? fortfor soldaten med munnen full. Hvad tunnor tusan, är det du bonde, som är löjtnant Bertels far?
- Jag känner inte det namnet, genmälde den gamle husbonden, stucken af soldatens öfvermod.
- Är du galen, gubbe? Du skulle inte känna Gustaf Bertel, som ännu för ett halft år sedan kallade sig Bertila?
- Min son! min son! utropade den gamle med sönderslitande röst. Jag olycklige far! Han blyges för bondenamnet!
- Bondenamnet! upprepade den lustige sergeanten förvånad och med ett så omåtteligt skratt, att ölstånkan hoppade framför honom på bordet. - Ha ni också namn, bönder? Jo si då lägger jag af att ha namn. Du är mig en ljus pojke du, gubbe lilla . . . säg mig, hvad d-n skall du göra med namn? Och därvid betraktade han sin värd med en så naiv framfusighet, att det förolämpande i hans ord fick däraf en betydligt mildare färg.
Den gamle Bertila bevärdigade honom knappt med en blick.
- Jag dåre skickade ut en skägglös pilt och trodde mig skicka en man! tillade han mörkt för sig själf.
Men serganten, som troligen tagit en resknäpp förut och nu hade tittat något djupt i stånkan, syntes icke höjd att släppa ett godt ämne.
- Ser du bister ut, far lille? fortfor han i samma ton. Ni bönder umgås så länge med oxar och får, tills ni själfva blin båda sorterna. Om du vore en smula höflig, skulle du skicka en vacker tös att fylla min stånka; hon är tom, ser du, tom som din skalle. Men ni rofskalare begripen inte den ära som vederfars er att hafva en kunglig sergeant till gäst. Ser du, far lille, en soldat är nu för tiden allt, han har ett namn som klingar, för det han har ett svärd som klingar. Men ni ökplogare ha´n bara gröt i hufvudet och en rofva i bröstet. Skål min gubbe . . . den tappre löjtnant Bertels välgång! Vägrar du att dricka en ärlig kavaljers skål? . . . hut bonde!
Och sergeanten understod sig i känslan af sin värdighet att slå näfven i bordet med den framgång, att trätallrikarrna dansade och själfva de oviga träfaten syntes böjda att maka sig till golfvet med hela sitt innehåll.
Första verkan af detta martialiska skämt var den, att sex eller åtta af karlarne reste sig upp från bänkarna och syntes färdige att på ett handgripligt sätt inprägla hos den objudne gästen respekt för bondenamnet.
Men den gamle Bertila förekom dem. Han hade till utseendet kallblodig stått upp, närmade sig sergeanten med fasta steg och grep honom, utan att yttra ett ord till svar, med vänstra handen i nacken, med den högra i ryggen, lyftade honom af bänken, bar min gode Bengt Kristerson till dörren och kastade honom handlöst på en hög af spånor utanför trappan. Så förbluffad var den lustige sergeanten öfver detta oväntade tag, att han knappast rörde sin seniga arm till motstånd - i hvilket fall hans sjuttioårige motståndare väl föga med seger lyktat denna olika strid.
- Gå, ropade Bertila efter honom, och håll din välfägnad till minne af Storkyro bönder!
Ingenting imponerar så starkt på naturmänniskan, som ett beslutsamt mod i förening med en stark arm. När den gamle åter trädde in i stugan, omgafs han af sitt folk med ett bifall gränsande till beundran. Glömdt var i ögonblicket allt det groll, som nyss förut ställt husbonde och tjenare fientligt emot hvarandra. Rivaliteten mellan plogen och svärdet är lika gammal som världen. Klubbekriget, som uppkommit af en sådan rivalitet och betydligt stegrat densamma, kvarlefde ännu i friskt minne. Desse bönder, hvilkas själfständiga sinne aldrig, likt många deras landsmäns, böjts under godsägares förtryck, sågo med fröjd sitt människovärde försvaradt emot en soldats öfvermod; de glömde i denna stund, att måhända innan kort mer än en af dem skulle iklädas soldatrocken, till att strida för fäderneslandet. Själfva den gamle bondechefen hade, upprymd af sin lyckade bragd, förgätit sitt mörka lynne; för första gången på länge såg man ett löje på hans mun, och medan måltiden slutades, tog han sig för att för folket berätta forna äfventyr.
- Aldrig så kan jag förglömma huru vi klappade den boken Abraham Melchiorson, han som här iI Kyro grep våra bästa bönder och lät rådbråka dem som illgärningsmän. Med femtio knektar hade han dragit norrut, det var vintertid, han var en fin herre som fick snufva af kölden och åkte så stort i präktig vargskinnspäls. Men när han nalkades vid Karleby kyrka, lade vi oss i försåt mellan enbuskarna och kommo som Jehu öfver honom och slogo två och tjugu af hans knektar ihjäl, och honom slogo vi brun och blå, men hvar gång han väntade rapp, drog han vargskinnspälsen öfver öronen, och så bet ingen klubba på den förrädaren. Vänta, sade Hans Krank från Limingo, som förde oss an, den vargen skola vi nog piska ur skinnet, och därpå rappade han sin Abraham så eftertryckligt, att denne måste släppa sin präktiga päls. Kranken hade bara tröjan, och kallt var det, det skall Gud veta, och så tyckte han pälsen vara en skön sak och drog den oförmärkt på sina egna axlar. Men som detta allt skedde i aftonskymningen, märkte vi andra icke att Kranken krupit i pälsen, utan begynte att med friskt mod ånyo klappa på samma päls som vi voro vane, och visst är att den gången fick Kranken bastun varm. Men Abrabarn Melchiorson blef så lätt och vig, sedan han sluppit sin päls, att han tog till fötter och kom i bara tröjan två mils väg till Husö gård, där knep honom Såka Jakob från Karleby, och bofven fördes till Stockholm, men länge hann han icke sörja sin vargskinnspäls, innan hertigen gjorde honom ett hufvud kortare.
- Ja, sade Larsson, som gärna tog Flemingens och hans folks parti, den gången hade ni öfverhand. Elfva knektar hade blifvit vid lif, men ställt sig döda; dem klädde ni af inpå bara kroppen. Och vid midnattstid kröpo de halft ihjälfrusne till klockarestugan och blefvo där upptagne; men om morgonen ville ni stoppa dem lefvande under isen, såsom I gjorden i Lappfjärds å. Vargar voren I, och icke människor. Ån var ju så grund, att I måsten med stänger skjuta karlarne ned i vaken, och när de icke ville under, slogo edra kvinnor dem med sina ämbaren i hufvudet.
- Håll din mun, Larsson, du vet icke allt hvad Svidje Klas gjort, svarade Bertila harmsen. Jag säger ingenting om alla dem han och hans folk ihjälslagit eller rådbråkat lefvande. Men kommer du ihåg Severin Sigfridson vid Sorsankoski? När han kringränt bönderlie, befallde han sin lifknekt att med bilan halshugga dem en och en, men knekten orkade icke med flera än tjugufyra och bad junkaren själf halshugga resten. Då blef junkaren vred och lät först bönderne hugga knekten i fem stycken, därefter tvang han bönderne att sinsemellan hugga hvarandra sönder och samman, så länge en var kvar.
- Men hur gjorden I, arge skalkar, i Peder Gumses gård? Ert folk sköflade gården, sönderslogo fönsterna, slaktade all boskapen och uppsatte de afhuggna hufvudena med uppspetad mun till ett spökelse i fönstren. Därefter sågades åsarna i stugan af till tre fjärdedelar, på det att när gårdsfolket återvände, hela huset skulle störta öfver deras hufvuden. Och när I fångat en ryttare, sköten I till måls på honom med pilar.
- Det är icke värdt, Larsson, att du taget Svidje Klas i försvar. Kommer du ihåg den kvinnan, till hvilken en af Axel Kurcks ryttare kom och ihjälslog hennes barn midtför hennes ögon. Det kunde den arma modern ej lida, utan fattade med sin halfvuxna dotter den druckne sällen om lifvet, slog honom med en såstång i hufvudet och stoppade honom därefter afsvimmad i vaken. Sedan kom Svidje Klas och lät hugga densamma kvinnan i tvenne stycken . .
- Löst prat som aldrig blifvit bevist, genmälde barsson buttert.
- De döda tiga som snälla barn. De femtusen slagne vid Ilmola knystra icke.
- Hellre än att ofreda sergeanten, skulle du hafva frågat honom om nytt från din son och min, återtog Larsson för att komma från bådas ständiga trätoämne, det fatala klubbekriget.
- Ja . . . du har rätt, jag måste veta mera om piltarne och om kriget. Jag reser i morgon till Vasa.
- Kommer han snart tillbaka? frågade Meri med skygg röst.
- Gösta? Han låter nog vänta på sig, genmälde fadern harmfullt. Han
har ju blifvit en herreman, han skäms för sin gamle far . . . han
blyges för bondenamnet!
