- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Första cykeln /
271

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den förlorade sonen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– Sluta opp med det där! utbrast åter den gamle
vid elakt lynne. Red min säng och låt folket gå till
hvila, det är redan sent lidet på aftonen.

I detta ögonblick hördes hästtraf utanför på vägen
i den knarrande snön. Det ovanliga i en sådan företeelse
på helgdagsaftonen kom Larsson att gå till det
låga fönstret och andas på den islupna rutan, för att
kasta en blick ut i yrvädret. En släde dragen af två
hästar arbetade sig med möda genom den hopade snön
och körde in på gården. Två män höljda i pälsar af
fårskinn stego därur.

Med en hastig aning skyndade Larsson ut att möta
de kommande, och som blixten var Meri vid hans sida.
Knarrande slöt sig stugans dörr efter dem, och det dröjde
en stund, förrän den åter öppnades.

Men nu inträdde med sänkt hufvud en ung man i
en krigares dräkt, kastade ifrån sig sin snöiga fjädrade
hatt, gick rakt fram till den gamle Bertila, böjde ett
knä och sänkte sitt vackra lockiga hufvud än djupare, i
det han sade:

– Fader, här är jag och ber om din välsignelse!

Och bakom honom stodo Meri och den gamle
Larsson, båda med knäppta händer, och höjde sina
bedjande blickar till den stränge gubben med samma ord:

– Fader, här är din son, gif honom din välsignelse!

Ett ögonblick syntes Bertila kämpa med sig själf,
man såg hans läppar lindrigt darra och hans hand
omedvetet utsträckas, för att uppresa ynglingen vid hans
fot. Men snart reste sig hans kala hjässa än högre,
hans hand drogs tillbaka, hans skarpa ögon blixtrade
mörkare än någonsin, och hans läppar darrade icke mer.

– Gå, sade han kort och strängt, gå, du förlorade
pojke, tillbaka till dina bröder adelsmännen och till dina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:19:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/a/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free