- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Första cykeln /
287

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Don Quixote af Mancha

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Emellertid kunde han från kojan ofvanför sig urskilja
ett sakta sorl, som om flera människor passerat
öfver golfvet. Därefter blef allt åter tyst.

Bertels enda hopp var nu Pekka, som icke vågat
sig in i stugan. Äfven han hördes icke af, och så
förflöto tre eller fyra timmar i en dödande ovisshet,
ökad af utsikten att förgås af köld och hunger.

Då hördes åter steg där ofvanför, haken slogs af
och luckan lyftades bort. Halfförstelnad klättrade Bertel
upp ur sin fuktiga grop, i den vissa tron, att Pekka
ändtligen utspanat hans fängelse. I stället mötte honom
gubben med det snöhvita skägget, ödmjuk, undfallande,
likasom förut, och erbjöd sin hand att hjälpa fången ur
gropen. Vredgad fattade den unge krigaren den gamle i
hans knotiga skuldra och redde sig till en hotande räfst.

– Usling! utropade han, är du ledsen vid lifvet,
eller vet du icke hvad du gör, vanvetting? Hvad hindrar
mig att krossa din ömkliga varelse mot muren af din
egen härd?

Den gamle betraktade honom utan att förändra en min.

– Gör det, Bertilas son, genmälde han. Döda
gärna, om du så vill, din moders gamle trotjenare; hvad
gagnar det honom att mera lefva?

– Min moders trotjenare, säger du?

– Jag är den siste kvarlefvande af alla dem, som
fordom bebodde denna fruktbara nejd, som nu är en
ödemark. Det var jag som sade till Aron Bertila, när
min herres gård föröddes i blod och aska: rädda min
fröken! Och Bertila gjorde det; förbannad vare han
och välsignad tillika! Han bar min hulda och ädla
fröken ur lågorna, och hon, en adelig jungfru, blef den
högmodige bondens ödmjuka hustru.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:19:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/a/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free