Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Konungens ring. Svärdet och plogen. Eld och vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty det bör ännu tilläggas, att Larsson numera gifvit
kriget på båten och efter mycket prut fått sitt afsked,
dock utan gradförhöjning. Han har beklagligen icke
samlat en fyrk af rofvet i Tyskland, såsom månge hans
gelikar. Allt hvad han förtjenat – och får man tro
honom själf, har det varit millioner – det har farit sin
kos, hvart? Vid Nördlingen, säger han. Jo vackert, i
sus och dus med glada bussar af samma skrot som han
själf. Men nu vill han blifva ordentlig och stadig som
en gärdsgårdsstör, efterträda sin fader som inspektor på
Bertilas stora jordegendomar, plöja, så, skörda och pro
modulo virium prolem copiosam in lucem proferre,
som de gamle så sant brukade uttrycka sig. Den gamle
Bertila hyllar honom med synbar bevågenhet. Betydelsefulla
ord ha undfallit den gamle, och nyss har han i
domarens händer öfverlämnat sitt testamente. Hvad Meri
angår, tynar hon bort som en blomma utan rot och
hänger vid lifvet blott med sin svagaste hjärttråd,
den biltoge, förskjutne Gustaf Bertel, numera adlad
Bertelsköld.
Denna husliga krets af så olika beståndsdelar, både
skuggor och dagrar, sitter nu förenad i den stora stugan,
omgifven af det talrika gårdsfolket, och gamle Larsson
söker ännu, i hemligt förbund med Meri, att blidka den
stränge bondekungen till ett mildare sinnelag mot Bertel.
Alla deras böner och skäl stranda mot gubbens oböjliga
fasthet ... Larsson vänder sig förargad bort, Meri döljer
sina tårar i stugans mörkaste skugga. Då klinga åter
bjällror därute, likasom senast om trettondagsafton, en
rymlig släde stannar på den stora gården, och därifrån
utstiga tvenne personer, en officer i sin vida mantel och
en ung bildskön kvinna i en lysande kappa af svart
sammet, fodrad med dyrbara pälsverk. Meri och gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
