Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Den andra kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
murgrön och acacier sutto tvenne unga i aftonens svalka
tyst samspråkande. Den ena var furstinnan Lodoiska,
tjugu år gammal; den andre var grefve Bernhard Bertelsköld,
aderton år gammal.
Furstinnan var skön som en flamma på svart botten,
en gnista förlorad i famnen af en mörk natt. Ynglingen
var skön, också han, men som ett sväfvande skimmer
öfver en mörkblå himmel af stjärnor ... Mannens och
kvinnans väsende voro förväxlade hos dessa två; hon
var den eldigt trånande, den häftigt lidelsefulla; han var
den svärmiskt milde, den drömmande och försakande.
När han såg upp till henne, var det en stjärnas blick
om kvällen, när floret sakta sjunker öfver lundarnas löf
när hon såg ned till honom, var det den outhärdliga
blicken af en brännande sol i tropikernas siesta.
Ty han satt vid hennes fötter och knäppte i veka
ackorder en cittras strängar; hon satt på gräsbänken
under ekens löf och afplockade med högra handen blad
efter blad från en nedhängande kvist, medan vänstra
handen, nästan utan att veta det, hvilade, lätt som en
tanke, på ynglingens lockar.
– Sjung ännu för mig din moders sång! sade
furstinnan, i det hon virade kring sitt vänstra ringfinger en
af dessa glänsande svarta lockar, dem hon höll i sin hand.
Och Bernhard sjöng:
Fast hårdt jag pliktar,
för dig jag biktar,
o helga jungfru, hvad hjärtat diktar.
Jag älskar äran
min själs begäran
är blott att dö utan blek förfäran.
Och därvid såg han upp ända långt in i Lodoiskas
ögon, men blott ett ögonkast, ty strax sänkte sig hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
