Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Prinsessan och prästfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följande dag blef vacker och klar, och nu gick
jagten lös i en större stil. Man avancerade nu långt
in på Saltviks område, där terrängen var, om möjligt, än
oländigare, men elgarnas flykt också därigenom försvårad.
Konungen hade, med den sedan så välbekanta envisheten
i hans lynne, föresatt sig att med en sammanhängande
jägarkedja drifva elgarna ända till fasta Ålands yttersta
uddar och där anställa massaker i stor stil. Lyckligtvis
afstod han därifrån, när man föreställde honom att elgarna,
bragta i trångmål, skulle alldeles nedtrampa och förstöra
de nysådda rågfälten. Man nöjde sig därför med ett
rastlöst guerillakrig, i hopp att instänga och nedgöra ett
i sänder af de stolta djuren. Detta lyckades bättre i
dag. Den första elgen föll nära Saltviks prästgård för
prinsessan Julianas kula. Ett allmänt jubel belönade
hennes lycka och djärfhet. Blott konungens håg mörknade;
än oförvägnare sporrade han sin häst öfver klippor och
branter; han hade fått i sigte en ståtelig elg, och djuret
haltade, det hade mellan stenarna vrickat sin fot; allt
mattare blef dess lopp ... det drefs emot stranden, flykten
var stängd. Hundarna rusade till, elgen tvärstannade,
vände sig om och inväntade med förtviflans resignation
sina förföljare. Man vet att dessa ädla djur, när de se
sin undergång gifven, betrakta jägaren med en blick så
rörande, nästan mänskligt sorgsen, att det hårdaste hjärta
kunde vekna däraf. Men konungen hvarken hörde eller
såg något annat än det efterlängtade bytet; han höll inne
sin häst, han lade an ... då small ur småskogen ett
skott af okänd hand, och den stolta elgen stupade i sitt
blod, fallen för främmande kula i det ögonblick konungen
trodde sig säker om äran att vara dess baneman.
Den sextonårige jägaren glödde af harm. Man
genomsökte skogen – utan spår. Man måste börja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
