- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Andra cykeln /
158

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Prinsessan och prästfrun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jagten hade dragit sig åt ett annat håll, och vida omkring
i den ensliga skogen hördes endast källans sorl och
hafvets sakta dån mot den aflägsna stranden.

Stridande känslor kämpade om väldet i Bertelskölds bröst.

– Ers höghet, återtog han, lef för en stor framtid,
lef för nordens ärorikaste krona! Konungen, min herre,
skall med oro sakna er. Kom, låt oss söka för er en
bättre vård.

Prinsessan besvarade hans maning med en blick på
engång af harm och lidande.

– Konungen! upprepade hon. Hvad frågar han
efter mig, denne känslolöse pilt, som endast har sinne
för soldater och hästar? Sveriges krona! Hvad frågar
jag efter den, när mitt hjärta är brutet! ... Bernhard –
fortfor hon med glödande häftighet – jag vet att jag
skall dö, och då är det detsamma hvad de säga om mig.
Jag vill dö – hos er! ...

Där stod han på knä vid hennes sida, han den
skönaste riddaren vid Carl XI:s hof – och hon tryckte
hans hand mot det våldsamt klappande hjärtat, och hans
långa svarta lockar blandade sig med hennes bruna.
Men blott några ögonblick. Utan att svara fattade grefve
Bernhard sin kungliga skyddsling ånyo om lifvet och bar
henne till sin väntande häst. Varsamt steg han i sadeln med
prinsessan i sin famn och vände mot den en kvart mil därifrån
belägna prästgården. Ingen af de båda sade ett ord.

Men på prästgården var ingen hemma. Alla, både stora
och små, voro ute att se på den kungliga jagten. Blott
en halfvuxen flicka satt där och vaggade ett barn i linda.

Grefve Bernhard gick in och stödde med sin arm
den vacklande prinsessan. Saltviks prästgård var, liksom
de flesta andra den tiden, hvarken bättre eller rymligare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:20:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/b/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free