Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Barnen i Blåkulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skön och underliga tankar från fordom runno i hennes
håg, hörde hon i skogen ett främmande ljud. Det var
icke orrens kuttrande, icke vargens tjut, icke nattskärans
skorrande ljud på renen i rågfälten. Det var rösten af
ett gråtande barn.
Jane var barnkär och gick åt det håll där hon
hörde rösten. När hon så gått en lång omväg, upptäckte
hon tre barn, en gosse och två flickor, alla om
fem eller sex år, hvilka sutto hopkrupna vid roten af
ett träd, och två af dem sofvo oskuldens sömn på den
fuktiga marken, men den ena af flickorna var vaken och
grät för sig själf af hunger och räddhåga. Jane gick
fram till barnen.
– Hvarför ären I så ensamma här i skogen? frågade hon.
– Ack, sade flickan, vi följde korna på vall för
första gången i dag, då kom regnet i middags, och där
var en präktig regnbåge. Då sade Tommu: kom, låt oss
ta fast regnbågen, han är där helt nära i skogsbacken.
Men när vi kommo dit, var han ännu ett stycke bort,
och så kommo vi längre och längre i skogen, tills vi ej
mera hittade hem.
Jane log nästan sorgligt. Kanske tänkte hon på,
huru dessa barn sprungit efter regnbågen, likasom
människorna springa efter lyckan. De säga som barnen:
hon är helt nära, låtom oss taga henne! Och när de
komma dit, är hon åter ett stycke borta, och när de
komma dit, syns hon åter glimma fjärran i skyn, och
så följa de dödlige hennes försvinnande spår, tills de
sluta med att förvillas i djupa skogen.
– Följen med mig, sade Jane, så fån I sofva
i natt i min stuga. I morgon skall jag visa er vägen hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>