Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Barnen i Blåkulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
musslor, dem bönderne anse för ormhufvuden och
hvarmed de ännu i dag bruka pryda sina betsel. Vid
denna nya förfärande syn kröpo barnen under sängen
och lågo där helt tysta, utan att knappt våga andas och
utan att märkas af de nykomne.
Jane kastade på sina nya gäster en butter blick
och frågade snäft:
– Nå hvad är det nu igen? Jag har ju sagt att
jag ej kan hjälpa er.
Mannen tog till orda och sade nästan ödmjukt:
– Var icke ond nu, Jane, för att vi komma vid
denna tiden. Det är nu midnatt, och Vapuri säger att
ingen annan än du kan hjälpa mig. Redan i fyra nätter
har jag sett drakelden lysa i skogen; jag har kastat stål
därpå, jag har tigit som muren, men kitteln har ändå
ej kommit upp till jordytan. Vapuri säger att böfvelen
rider gränsle däröfver och kan ej fås bort med mindre
än att du besvärjer honom sju resor med drakeblod och
själfspillingars ben och små mördade barns lillfingrar.
Därför så ...
– Ja därför så måste du hjälpa honom, inföll den
gamla kvinnan med häftighet. – Gör dig ej till, det
veta nog alla, att ingen kan det så bra som du, ty du
är bekant och god vän med hin onde. Herre Jesus,
där är han ju ... skrek hon till i detsamma, i det hon
varseblef dödskallen, som hängde i taket.
– Vill du hålla din mun! skrek Jane förargad. Skäms du
icke att komma med sådana ord här i min egen stuga!
Den främmande kvinnan missförstod hennes mening
och svarade förlägen:
– Ja det är dumt af mig, Jane, att här hos dig
åkalla Guds namn, ty det förtager din konst all kraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
