Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Barnen i Blåkulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och verkan. Men se här skall du få se, att jag godtgör
mitt fel.
Och därvid tog den halft vanvettiga, af trolldomens
farsot anstuckna kvinnan tvenne halmstrån, lade dem i
kors på golfvet samt trampade och spottade på korset.
– Se så, tillade hon triumferande, nu skadar det
ej mera att jag uttalat Guds namn.
Den olyckliga, hon visste icke hvad hon gjorde.
Vidskepelsens mörka demon hade fått makt öfver henne;
vantrons spöke hade stigit fram ur sin väsenlösa tomhet
och vuxit opp till en förfärande verklighet, till en synd
som hånade det allraheligaste.
Äfven Jane stod under vantrons välde, men hon
uppslukades icke däraf. Vapuris hädelse upprörde hennes
innersta. Hon sprang upp och ropade med hotande åtbörder:
– Ut från min tröskel, ni gudsförsmädare! Ut, ni
förtappade! Ut! Ut! Ut!
Jane var icke god att trotsa i detta ögonblick. Hon
reste sig i hela sin längd; det gråa håret fladdrade, den
knotiga handen höjdes hotfullt. Kolaren och hans följeslagerska
skyndade på dörren, men Vapuri mumlade
ondskefullt för sig själf:
– Hon vill ensam behålla sin konst, men detta
skall hon ej ha gjort för intet.
Jane gick ut att samla örter, ty just i natt var det
fullmåne. När hon kom åter, erinrade hon sig de af
skrämsel halfdöda barnen. Deras gömställe under sängen
var tomt. Hon sökte dem öfverallt, men förgäfves. De
voro försvunna utan spår.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
