- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Andra cykeln /
220

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Rannsakningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fört dem till Blåkulla, och där ha de sett den onde,
som grinade mot dem rätt som en dödskalle. Därefter
har hon gifvit dem mat på guldtallrikar, men äldsta
flickan har läst bordsbönen, och därvid har maten förvandlats
till stygga maskar. Strax därpå har den onde
inkommit alldeles svart och med honom en trollpacka.
De hafva handlat med Jane om barnens själar, men ej
kommit öfverens om priset, hvarpå de flugit med stora
svarta vingar sin väg. Jane har då flugit på samma
sätt efter dem, men då ha barnen sprungit sin väg och
funnit en båt vid stranden. Med den ha de rott flera
hundra mil öfver ett stort haf, och så har en karl funnit
dem halfdöda af hunger i skogen.

Efter denna berättelse inkallades Jane, protokollet
blef henne föreläst, och hon tillfrågades hvad hon
därom hade att säga. Hvar och en väntade att höra
henne enständigt neka, såsom hon tillförene gjort, men
på dessa få timmar hade en märkbar förändring med
den olyckliga kvinnan föregått. Lidandet hade uttömt
hennes krafter; hvad alla andras vittnesmål icke förmått,
det hade de små barnens berättelser verkat på
henne. När hon hörde dem, darrade hon i alla leder,
hennes blickar förvirrades, och hon svarade knappast hörbart:

– Det måste väl vara sant, eftersom barnen säga det.

– Hon bekänner! ljöd det från alla läppar, och i
alla ansikten målade sig en förvåning och en afsky,
större, om möjligt, än förut, när trolikvinnan icke
bekände. Hennes domare själfve kunde icke värja sig
från en rysning.

– Du bekänner då, sade ordföranden, att du plägat
umgänge med mörkrets furste?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:20:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/b/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free