Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Den otrogne tjenaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Majniemis stränder. Nattsvärmarnes stoj hade tystnat i
parken; hela slottet, hela trakten sofvo så djupt som
man sofver efter en dag full af mödor eller ett dygn
fullt af tröttande nöjen.
Kammarjungfrun lät vänta på sig. Slutligen kom
Karin, yrvaken, och frågade stirrande med sina dimmiga
ögon hvad hennes nåd befallde.
– Kalla genast hit min hofmästare! sade grefvinnan.
Nå, förstår du mig? Hit till förmaket.
Flickan blef af förvåning nästan vaken.
– Hofmästaren? upprepade hon, liksom hade hon
ej hört rätt. – Han sofver visst nu, och jag törs ej
väcka honom, tillade hon.
Grefvinnan blef ond.
– Gå, sade hon, jag befaller dig det. Men väck
ingen annan i slottet, klappa själf på hans dörr och säg
att jag önskar tala med honom om en sak som ej tål
uppskof.
Karin var en något framfusig och bortskämd kammartärna,
men hon var sin fru uppriktigt tillgifven och
tyckte sig böra våga en invändning mot hvad hon ansåg
för en orimlig nyck.
– Ers nåd, sade hon, det är så godt som midti
natten, och hvad skulle folket säga om ...
Det var för starkt för grefven att höra. Han steg
fram. Karin skrek till af förskräckelse, när hon såg
en lång karl framträda bakom förhängena.
– Är det ej nog, näsvisa toka, att du hör din frus
befallningar? Måste du höra dem också af mig? Gå,
men våga ej för ditt lif att yppa för någon min härvaro!
Flickan skyndade hastigt på dörren.
– Grefven! utropade hon sakta för sig själf. – Nu
ville jag ej vara i Nils Janssens ställe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
