Fältskärns berättelser / Andra cykeln / Häxan (1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Fältskärns femte berättelse.

Nej kusin, nej — förklarade gamla mormor med den egna bestämda tonen, som klädde henne så väl och som kunde vara så amper, när det gällde rena allvaret — men här var det skämt, ty den gamla kunde aldrig förmå sig att anse fältskärns berättelser för allvar — nej kusin — kom aldrig och påstå att äldre Bertelsköld blifvit hvad han kunnat blifva och anständigtvis bort. Jag frågar: är det rätt? Han var en förhoppningsfull yngling, när vi först träffade honom i slaget vid Breitenfeld; något vek, något blyg, det tillkom hans ålder, för resten ömsint, hygglig och rask, jag medger det, men alldeles inte vild. Hvem hade kunnat tro, att af honom skulle bli en sådan hård krabat, ja rent af en omänniska, som er general Bertelsköld? Det är oförsvarligt, kusin, och jag får säga, att om ni låter Bernhard Bertelsköld, som ännu är ung och beskedlig, med tiden blifva en dylik som far hans, så vill jag platt inte mera veta af honom, nej se det bryr jag mig inte om.

Vid dessa ord hade gamla mormor blifvit en smula varm — hon blef så lätt varm för allt hvad hon ansåg vara sant och rätt här i världen — och det hade alltid

132

den följd, att ungdomen rundtomkring teg stilla som muren, ty gumman hade respekt med sig, så hjärtinnerligt god hon än var. Anne Sofi fortfor att rensa lingon med en min som hade hon suttit i kyrkan; kanske var det för det att hennes fästman var bortrest på hösten till Lübeck att köpa krimskrams. Kusin Svanholm framtog betänksamt sin dosa med Köpenhamnspickanell, och kusin Svenonius hade fått tag i ett kvartark papper, hvaraf han vek tuppar och kryddlådor åt barnen.

— Min goda kusin — genmälde fältskärn ganska saktmodigt — tillåt mig att göra den frågan: huru anser kusin att hjälten i en roman bör sluta sin lefnad?

— Romaner och komedier böra sluta med giftermål, det är ett anständigt och hederligt slut, och därtill på köpet glädjande för åhöraren att veta sina vänner vara i behåll, sedan de godt och väl fått hvad de ville. Allt hvad därutöfver berättas är onödigt och kunde vara osagdt; ja jag medger, att man väl tål vid något litet tillägg, såsom t. ex. att det unga paret efter många herrans år sitter omgifvet af barn och barnabarn hela stugan full. Men sorgliga slut på böcker äro ett oting, som borde förbjudas af censuren. Huru en romanhjälte skall sluta? Jo, som jag nyss sade kusin, han skall sluta som äkta man.

— Kusin kan ha däri ganska rätt; en verklig romanhjälte gör klokt uti att sluta på det sättet. Men mina Bertelsköldar, förlåt mig det, kusin, äro inga romanhjältar efter Lafontaines mönster; det vore mycket bekymmersamt för mig, som gärna önskar uppfostra dem till människor af samma sort som vi andra dödliga. Och det så mycket mer, som de ha liksom en snäf af historisk anstrykning. Var god och tänk litet tillbaka på

133

äldre Bertelsköld. Redan från första början grodde hos honom ärelystnadens frö, och det fröet hade en ypperlig jordmån på trettiåra krigets blodiga mark. Men ärelystnaden bär inom sig fröet till egoism, och om dessa frön få hejdlöst mogna under inflytandet af ständiga hårda strider, där merendels hvar och en är sig själf närmast, så blir resultatet däraf en karakter sådan som Gustaf Bertelskölds. Säg icke att denna karakter är sig själf otrogen; tvärtom, den är trognare, än både kusin och jag hade önskat. Kusin tyckes tro mig ha rättighet att tillyxa mina hjältar sådana jag behagar, ungefär som Anne Sofi roar sig att af samma deg baka stundom bullar och stundom kringlor ...

Anne Sofi ryckte fältskärn i rocken, ty hon såg att mormor icke tyckte om denna jämförelse.

— Ja ja, fortfor Bäcken mildrande, jag vet alltför väl att kusin gör skillnad mellan bullar och människolynnen. Men den första pligten för en berättare är att vara sannfärdig, nämligen så, att han mäter sina skildringar med den inre sanningens måttstock; och så har han ingalunda frihet att låta en människa blifva annat än hvad hon måste blifva, nämligen en produkt af naturens anlag och lifvets inflytanden. Nu är det väl troligt, att om Bertel blifvit uppfostrad hos Storkyro bondekungen, hans morfar, i stället för att skickas till Stockholm i sällskap med de adlige junkrarne och därifrån ut i kriget; ja till och med om han i mannaåren fått sitta stilla i huslig trefnad på Majniemi, så hade de mildare anlagen i hans lynne fått rådrum att utvecklas, i stället för den hårdhjärtade ärelystnaden, och han hade då blifvit en annan än han blef. Men därom kan endast sägas, att hade icke om varit, så hade käringen ... ja ja, tyck ej illa vara, kusin, så är det verkligen.

134

Tag därtill i beräkning hvad en ständig medgång inverkar på en karakter, som icke från början har en motvikt i nog fasta grundsatser, och ni skall finna att jag har rätt.

— Äldre Bertelsköld må nu vara som han är — återtog gamla mormor, som blott till hälften gaf med sig — men lofva mig, att icke på samma sätt göra af den unge Bernhard en hårdhjärtad despot. Det skulle göra mig ondt om gossen; han är litet lätt kanhända, men så mycket jag kan finna, af hjärtat god, ja mycket bättre än hans far.

— Jag lofvar ej mer än jag kan hålla, genmälde Bäcken eftertänksamt. Kusin påminner sig, att en mors välsignelse och en morfars förbannelse kämpa om släkten Bertelskölds öden; det kommer an på hvilken af dem får öfverhand. Vi stannade sist vid den tid, då general Bertelsköld utspelt sin lefnads roll. Hans son Bernhard var vid den tiden ännu ganska ung, vidpass aderton år; och att vid aderton år blifva faderlös och komma i besittning af ofantliga ägodelar, helst i en orolig tid, har stora faror och frestelser. Ty lyckan är alltid sådan, att ger hon mycket, så kräfver hon än mera tillbaka, och ni minns, att högmod och ärelystnad voro bestämda att hos Bertelsköldarne utgöra deras lyckas ständiga fiender.

— Rex regi rebellis, rättare: in regem, inföll Svenonius med djupsinnig min.

— Sådant pjunk kan jag ej tåla, inföll i sin tur kapten Svanholm, hvars martialiska uppsyn redan länge röjt förargelse och otålighet. — Rex hit och rex dit, hvad tunnor tusan, skall man bena en tapper soldats själ som man benar en sill! Låt Bertelsköldarne vara hvad vår Herre skapat dem till, en smula stolta kanhända,

135

hvad d-n gör det? Hufvudsaken är att de äro duktigt folk, ena h-s bussar, som klappa fienden brun och blå, så att det gör svenska och finska namnet heder. Jag minns ännu vid Karstula, när vi rätt kommit oss in i elden ...

— ... så var bror glad att väl komma därifrån, afbröt honom den obeveklige Svenonius.

Kaptenens buskbeväxta läppar öppnades till ett svar, som väl icke blifvit ett af de mildaste, därest ej gamla mormor skyndat sig att förekomma ovädret.

— Jag är säker på, sade hon, att kusin Bäck denna gång har mycket annat att berätta, än blott om Bertelsköldarne. Vi äro fredligt och borgerligt folk, vi hålla icke i längden ut med de förnäma och deras krigsbuller. Jag längtar att höra något om den lustige Larsson och hans beskedliga fru, som vi ej på länge hört af; jag hoppas de lefva och äro vid hälsan.

— Och jag, utropade Anne Sofi, vill gärna höra något mera om den lilla Greta på Majniemi. Är hon verkligen så svag för Bernhard Bertelsköld, som man har skäl att tro, så beklagar jag henne. Att älska en sådan fjärilgrefve — nej, då ... Anne Sofi teg.

— ... då föredrar jag en hygglig ung man af borgerskapet, ville du säga, inföll fältskärn. Ja godt och väl — tillade han i allvarsammare ton — jag hatar icke adeln, och beviset därpå är att jag så ofta indrar den i mina berättelser, enkannerligen därför att dess historia är så nära inflätad i hela landets, och aldrig annars så mycket som på sextonhundratalet. Ja jag vill påstå att adeln på den tiden, åtminstone i Sverige och Finland, var det virke hvaraf man byggde historien. Men eftersom både börd och lefnadserfarenhet ha ingifvit mig lika mycken vänskap för de ofrälse stånden, så måste jag

136

tillstå att man gör illa, om man låter dem i historien bortskymmas af de förnäma. Tänk t. ex. därpå, att största delen af vår anseddaste medelklass nu för tiden i Finland leder sin härkomst från män, som arbetat sig fram till heder och namn under sextonhundratalet och början af det sjuttonde; ja jag tror att ingen ens af de lärde herrarne vid akademin skall slå mig på fingrarna, om jag bekänner, att finska historien alltsedan stora ofreden tagit sitt mesta virke ur denna ofrälse medelklass. Därför — och fältskärn vände sig till mormor — får kusin vänligen ursäkta, att, medan vi ännu befinna oss på sextonhundratalet, jag likasom har en liten förkärlek för adeln, däri att jag låter den stå mera fram i taflornas förgrund. När vi engång, om vår Herre ger hälsan, byltat igenom seklerna så långt som till sjuttonhundratalet, lärer förhållandet blifva omvändt. Åtminstone har det alltid synts mig, som skulle de finska präst- och köpmannasläkterna ha sin egen lilla och märkeliga historia för sig — märkelig just därför, att den i långa och starka trådar väfver tillsamman en ny borgerlig aristokrati.

— Kusin talar i gåtor.

— Framtiden talar alltid i gåtor. Betänk att vi ännu stå midt i sextonhundratalet.

— Hvad har kusin ännu att berätta därom?

— Oändeligt mycket, och likväl oändeligt litet, i jämförelse med detta århundrades rikedom på ämnen af största intresse för minnet och eftertanken. Vi lefva nu i ordnade och upplysta tider, när alla förhållanden gå sin regelbundna gång, på vägar, dem samhället noga utstakat, när lagens herravälde är erkändt af alla och fördomarna, om än i tysthet verksamma, icke mera träda med trotsig panna midt i Guds ljusa dager, hotande

137

med svärdet och bålet dem som ej afsvärja till deras förmån sin öfvertygelse. Det kan vara nyttigt och godt att engång blicka in i det innersta af en annan tid, när åtskilligt var bättre, men, sanningen att säga, ännu mycket mera var sämre beställdt än nu.

— Det är ej möjligt, kusin. Den gamla goda tiden var mycket bättre än våra dagar.

— Vi få se. Nu vill jag börja min femte berättelse.