| 3 |
Våren hade förgått och sommaren med, och nätterna i September begynte att mörkna allt svartare. Åter begynte den friska fladdrande brasan att spraka i de stora öppna spisarna af gamla mormors hus, och fältskärn, som med åren blef mera frusen än förr, brasade friskt på däruppe i vindskammaren. Anne Sofi hade på sommaren blifvit förlofvad och tillbragt sin mesta tid vid väfstolen i det kära arbetet för egen utstyrsel, ty det var ännu mer än ett år till bröllopet. Dagarna hade gått med samma hast, som den flitiga spolen flög af och an mellan ränningen, och nästan lika enformigt, och den hvita runda armen, som följde spolens gång, hade något litet magrat, och den korta lintygsärmen brydde sig icke om att dölja det. Men i den unga barmen, som gick i ständiga vågor innanför den hemväfda rutiga bomullshalsduken, klappade ett hjärta så friskt och godt, så varmt och trofast, som någonsin ett flickhjärta vid nitton år, när hoppet väfver sina rosor i framtidens blåa duk.
— Nå nå — sade gamla mormor, när hon emellanåt tittade in i väfkammaren och med granskande öga pröfvat
| 4 |
— Men huru vill mormor att jag skall duka supén på hemkomstölet, om inte drällen blir färdig?
— Prat, kära barn. I mina skåp däruppe i klädkammarn ligga två dussin sköna dukar af finaste Stockholmsdräll. Se så, nu gå vi att rensa stickelbären.
— Jag har ett förslag, mormor, sade Anne Sofi, en eftermiddag i September, när hon nyss med tålamod burit ett skurbad af de vanliga förmaningarna. — Vi ha i dag så nätta arbeten. Mormor skär turska bönor, jag rensar lingon, och barnen få roa sig att sprita ärter. Jag tycker vi alla kunde gå upp i fältskärns kammare och bedja honom fortsätta sina historier, som stannat af ända sen i våras. Där var någonting på slutet, som lofvade mera, och jag tillstår att jag är bra nyfiken att veta huru det sedan har gått. Hvad tror mormor?
— Men hvad säger Bäcken därom? Jag menar han skulle bli storögd, om vi alla tågade upp med vårt skräp i vindskammaren, både korgar och fat och knifvar och saxar och fiskbräden. Nej du, gubben blir ond, han har sina egenheter och vill vara i fred.
— Det skall jag ta på mitt ansvar, utropade Anne Sofi muntert, och innan mormor hann göra flera invändningar, hade den unga väfverskan, glad som ett barn, ilat upp för den krokiga vindstrappan och antastat gamle Bäck i hans ensamhet.
Hon kände sitt välde öfver den gamle och visste rätt väl huru hon skulle taga honom på den svagaste sidan. Hon lät påskina att hon ändtligen ville se efter
| 5 |
Nu hördes steg och buller i trappan, och in trädde efter hand hela sällskapet med gamla mormor i spetsen och Carl Fredrik som arriergarde. Innan kort hade hela församlingen, ej utan krus från de gamlas sida, intagit sina platser, mormor sin hedersplats i den högkarmade skinnlänstolen, med bönorna och fiskbrädet framför sig på bordet, Anne Sofi med sina lingon strax bredvid, barnen med sin ärtkorg på pallar rundtomkring och fältskärn, som värd, längst på sidan om kakelugnen i hörnet af den gamla soffan, hvars stoppning af bast här och där stack ut genom det nötta skinnöfvertåget. För att göra samlingen komplett, infunno sig litet senare skolmästaren magister Svenonius och postmästaren kapten Svanholm, båda den gången, mot vanligheten, särskildt kallade. Tio personer — det var också den största publik vindskammaren kunde inrymma.
| 6 |
Samtalet ville icke rätt komma i gång, ty gamle Bäcken var påtagligen generad af så stort sällskap. Men postmästaren gjorde epok i aftonens historia. Genast vid hans första inträde såg man att något af vikt hade kommit med »avisorna» i dag, och det slog ej felt, det var första underrättelsen om freden i Adrianopel (14 September 1829). Blixt och dunder! Alltsedan den ryktbara dagen vid Karstula, då Svanholm miste sitt vänstra pekfinger, och allt sedan slaget vid Navarino, hade man ej sett hans grå ögon glänsa af så krigiskt mod. Han var utom sig af förbittring, att ett så skönt tillfälle gått ur händerna att jaga turkarne hals öfver hufvud bort från Europa; han rasade mot hela europeiska diplomatin, han öfverföll England med ovett för dess afund, som ännu engång satt styltor under den ottomaniska portens murkna stolpar.
— Gud förlåte mig, ha vi icke varit alldeles för milda mot turken; hvarför togo vi icke Konstantinopel, när vi bara behöft utsträcka vår hand för att stoppa i fickan Sankt Sofias moské? Jag hade önskat att Fieandts bussar varit där och gått på som vid Karstula. Jag minns ännu som i går ...
— Kära bror — inföll Svenonius, som obevekligen passade på hvar gång Karstula nämndes — det är som jag alltid har sagt, det är bläcket som regerar världen, och bläcket är det som nu har regerat i Adrianopel och dragit ett streck för bajonetterna och sagt till dem: stån beskedligt stilla, mina barn! Bläcket, ser bror, det är på sätt och vis förnuftet, som säger till styrkan: nu skall du slå till, eller nu skall du vackert sticka pliten i slidan ...
— Bläcka mig hit och bläcka mig dit, utfor kaptenen uppbrusande; är bläcket förnuft, posito, då är det, förb. mig, ett förnuft så svart som fan ...
| 7 |
— Kusin Svanholm! förmanade mormor mildt, med en blick på barnen, och kaptenen teg helt plötsligt stilla.
Fältskärn hade emellertid blifvit varm af politiken och begynte på sitt vanliga lugna vis demonstrera, huru turkarne nu, på goda skäl, fått anstånd med flyttningen, men blott för att låta tiden i lugn bevisa att huset är murket och skall ramla af sig själf.
— Ty, sade fältskärn, vår Herre har nog sin mening med allt det där. Han ser att kristendomen behöfver vid sin närmaste sida skåda Islams förfall, för att rätt begripa huruledes ingen annan religion, än den sanna uppenbarade, har inom sig ett evinnerligt frö till lif och därför kan hålla stater och människor upprätt. Såge vi icke turken så eländig just vid vår port, så skulle vi kanske säga: Muhameds lära har lika många bekännare som kristendomen; den måste vara d-n så ypperlig, den läran också.
— Men kära kusin Bäck — inföll mormor litet förtretad, i det hon lade fyra stora bönor på hvarandra i ordning att skäras — vi äro nu inte här för att höra om turken, utan om Bertel och Larsson och deras efterkommande. Efter det nu gudskelof är fred i Adrianopel, så låt det vara fred här i vindskammaren också. För min del tror jag att turkarne ha sina goda sidor: turska bönor, turkiska schalar och turkiskt garn till exempel ...
— Hvarför inte turkiskt knaster också? svarade fältskärn småleende och tog sig strax en välkommen anledning att stoppa sin korta pipsnugga med masurhufvudet, som föreställde en turk i turban.
— Kära goda farbror — inföll Anne Sofi, i det hon skyndade att, med fara för sina vackra fingrar, tända en sticka i spiseln och räcka den för pipans behof — jag är grufligt nyfiken att höra hvad den besynnerliga
| 8 |
— Rex Regi Rebellis — det var ju inskriften, anmärkte Svenonius med lärd min. — För min del skulle jag hellre säga rebellis in regem; men jag kan väl förstå, att det är munklatin.
— Ja — ropade Andreas med munnen full af torra ärter — och när den ringen bars tre led efter hvarandra, skulle ur den släkten uppstå höga herrar och prostar; men bars den sex led å rad, son efter far, så skulle af samma släkt uppstå en påfve ...
— Andreas tänker bli präst, genmälde fältskärn, därför skär han till i växten åt det högvördiga hållet. Tre led å rad, däraf bli store fältherrar och statsmän; sex led å rad, däraf bli mäktige furstar, konungar och kejsare ...
— Bernadotte och Napoleon! Nu vet jag det redan! utropade Anne Sofi och klappade händerna, så att flera lingon rullade öfver golfvet. Carl Fredrik, med fästmäns vanliga artighet, skyndade sig genast att plocka upp lingonen — och äta dem.
— Det har jag icke sagt, återtog fältskärn lugnt. En så orolig släkt, som hotas af så många faror, har väl föga utsikt att sex led igenom fortfara och behålla en familjeklenod. Då ber jag Anne Sofi ihågkomma, att Larssons borgaresläkt med sin stilla förnöjsamhet och sin idoga flit har större förhoppningar på långvarigt bestånd ...
| 9 |
— Det säger farbror för att narra oss, fortfor Anne Sofi litet småslugt. Liksom jag inte märkt, att farbror är litet svag för »folket med eldslynnet», adeln, ehuru farbror låts hylla sig mera till vattenfolket, oss borgerliga. Nå ja, Larsson hade ju också ett slags amulett, den där yxan med ekskaftet? Jag undrar just hvad han uträttar med den?
— Det få vi allt se, genmälde fältskärn lakoniskt.
— Tyst barn, förmanade gamla mormor, i det hon åter valde ut fyra stora bönor. — Om Jonatan knäpper ärter på Anne Sofi, så minns hvad jag säger, att det går som sist, när gunstig herrn blef visad på dörrn. Se så, kusin Bäck, var nu så god och begynn!
Och fältskärn begynte sin fjärde berättelse.
