Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Lejonet sofver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjö och skog kan lyssna på,
del uti min ängslan taga:
alla, alla med mig klaga,
att min ängel dröjer så.
Konungen dansade icke. Bland hans lärare som
barn nämnes väl ock en dansmästare, men prinsens
framsteg i denna ädla konst voro och förblefvo, likasom
en viss kadetts, »omärkliga». Den tolfåriga prinsessan
Ulrika Eleonora var med som herdinna. Med sitt rosenröda
band ledde hon, icke ett lamm, som väl bort
höra till kostymen, utan konungens favorithund Pompe,
för tillfället smyckad med ett broderadt halsband. Det
var samma sedan så ryktbara Pompe, hvars latinska
grafskrift af Holmström blef mycket bekant äfven utomlands
och finnes sålunda öfversatt:
Pompe, kungens trogna dräng,
sof hvar natt i kungens säng.
Sist, af år och resor trötter,
led han af vid kungens fötter.
Mången täck och fager mö
önskade som Pompe lefva;
månge hjältar eftersträfva
att få liksom Pompe dö.
Under baletten såg man stundom änkedrottningens
erfarna ögon spana om icke skönhet och behag ändock
slutligen månde göra något intryck på det sjuttonåriga
marmorhjärtat. Hon hade så gärna önskat att engång se
början gjord. Hon vågade framkasta några ord om
Calypsos trollmakt, men konungen svarade snabbt:
– Calypso var en häxa, och jag tänker icke låta
förhäxa mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
