- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Tredje cykeln /
239

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Slaget vid Storkyro

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

denna. Här stötte han först på bönderne och lyckades
bringa deras linje i oordning. På samma gång vände
det slagna ryska infanteriet om och störtade sig för tredje
gången mot finnarne, hvilka nu på alla sidor kringrändes
af öfvermakten. Och nu begynte ett af dessa förfärliga
blodbad, hvilkas minne ej utplånas i sekler och där
trohet och hjältemod kämpa

        ej mer för räddning uti nöden,
        men blott för sällskap uti döden.

Hela finska infanteriet var likasom inklämdt uti en
ring af pikar och musköter, från livilka skotten blixtrade
genom röken och snögloppet. Armfelt gjorde allt hvad
samtid och eftervärld af honom kunde fordra vid ett så
afgörande tillfälle. »Mitt hjärta vill än i dag brista,
säger ett ögonvittne, när jag tänker på huru
generalmajoren red under bevekliga tal fram och tillbaka; huru
folket med otrolig frimodighet lofvade strida i döden och
däremellan, vid åsynen af fiendens stora myckenhet,
kastade sig med tårar i ögonen på knä och bad Gud om
hjälp och sedan kämpade till sista andedräkten. Där såg
jag då liggande död mången finne, som i den stelnade
handen fasthöll det gevär, hvars bajonett satt kvar i
kroppen på en likaledes fallen fiende.» – Det var
sannerligen icke en fårskock, som, jagad i stättan, låter
sig viljelös slaktas. Det var förtviflade män, som för
hvarje hugg de mottogo gåfvo tillbaka två och som,
efter att ha bortskjutit sitt krut, sönderhuggit sina värjor
och af brutit sina pikar, ännu med de frusna händerna
fattade geväret i den heta pipan och sönderslogo kolfven
mot fiendens hufvuden. Gång efter gång försökte man
åter ordna de brutna lederna och slå sig igenom; hvarje
gång stupade officerarne i spetsen för sina kompanier;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:20:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/c/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free