Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Höststormarna 1721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var snarade kort än lång, spänstig och frisk i alla
sina rörelser; hade långt brunt hår, upplagdt i tvenne
flätor, kloka blå ögon, fina vackra drag, för fina för en
bondflicka, för hurtiga för en stadsdam, i hela sitt väsen
ett uttryck af naturligt behag, förädladt genom en vårdad
uppfostran. Hon hade rott i sundet och var ännu varm
af den starka motionen, men blåsorna i hennes händer
förrådde hennes ovana vid detta slags arbete. Påtagligen
hade hon blifvit mera skrämd än hon ville medgifva,
när båten var nära att upphinnas, men ynglingens
säkra hållning återgaf henne modet, och för sjögången
väjde hon endast då, när en stänkvåg yrde in öfver
relingen och öfversköljde hennes stoppade tröja af svart
kamlott.
Betraktade man med ett hastigt ögonkast dessa flyktingar,
kunde man lätt taga de tre för en ung fröken,
eskorterad af sin duenna och beledsagad af sin trotjenare;
så märkbar var den unga flickans öfverlägsna hållning
i bredd med hennes följeslagare. Men vid ett närmare
ögonkast fann man att hennes säkerhet var endast en
reflex af ynglingens trygga hållning, beroende af den och
bakom masken af en skenbar likgiltighet döljande ett
ungt hjärtas alla känslor af fruktan, tvekan, hopp, oro
och – hvem kunde så noga veta det? – minnen af
den art, för hvilka hjärtat smälter i sorgsna tankar.
-
4. Höststormarna 1721.
Ha vi långt ännu till Raumo? frågade den unga
flickan, sedan hon en stund med oro betraktat en
tjock svart molnvägg, som uppsteg vid horisonten i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
