Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 6. En decemberdag i Vasa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6. En decemberdag i Vasa.
Hösten 1721 med sina stormar och skeppsbrott hade lämnat rum för en
tidig och skarp vinter, som ännu bar de nästföregående vintrarnas
ofredslynne. Minnet af stora ofreden har nämligen intill denna dag
kvarlämnat så djupa, ehuru förbleknade spår i folkets
minne, att man ännu i Österbotten hör, till hälften på
skämt, till hälften på allvar, talas om »den tiden, när
det var så kallt, att elden frös i spiseln». En annan
sägen talar om »när det var så mörkt, att man ej såg
pärtan, som brann i väggen». Inbillningen kunde ej
finna nog starka bilder för att uttrycka dessa tiders
förfärliga nöd, och efterkommande föreställde sig därför
att under stora ofreden rådde ett ytterligt mörker och
en oerhörd köld. Möjligen kändes också klimatets
stränghet hårdare, ju mindre medel det ödelagda landet hade
att skydda sig däremot. Alla berättelser från den tiden
öfverensstämma däri, att vintrarna under krigsåren voro
ovanligt kalla.
En dag i början af December hade en hop folk församlat
sig utanför kyrkan i Vasa. Det var en söndag
vid middagstiden, och en ostlig storm yrde massor af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:21:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/faltskar/d/0054.html
