Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Familjen Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Bort till Korsholm med Anders och Burken!
ropade åter de längre bort stående.
– Stilla! yttrade en myndig man, som nu framträdde
bland den stojande hopen. Veten I icke att landshöfdingen
väntas hvar stund till staden? Han må döma
dem, icke vi. Och hvad Burchard angår, så vet hvar
käring att han är en narr, och det är det värsta man
kan säga om honom. Han kan följa mig hem tillsvidare.
– Larsson har rätt! Landshöfdingen skall döma
dem, ropades nu från alla håll, och stojet tystnade,
sedan man förvissat sig om att de båda misstänkte
personerna voro i säkert förvar.
-
7. Familjen Larsson.
Den myndige man, som i en så läglig stund inlade sitt
förord för den afdankade borgmästaren Burcbard,
var den rikaste köpman i Vasa då för tiden och en son
till den Larsson, hvilken grefve Bernhard Bertelsköld
besökte här under den stora hungersnöden. Släkten
hade, sedan dess uppträdande i dessa berättelser under
första hälften af sextonhundratalet, delat sig i tvenne
hufvudgrenar. Ena grenen hade kvarstannat som bönder
i Storkyro på stamgodset Bertila och där bragt sig upp
till ansenligt välstånd. Men denna gren af släkten hade
nästan totalt gått under i kriget. All dess egendom var
förstörd, fadern, Thomas Larsson, var försvunnen, modern
död, åtta blomstrande söner hade stupat, två döttrar
hade stannat under flykten i Sverige, och endast yngsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
