Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. En vindskammare vid Västerlånggatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vacker stil, det är han som skrifver vår allernådigste
konungs titel på utanskrifterna ... puh, det är en brant
trappa, ers nåd; huset är byggdt i kung Göstas tid, och
Sagerska släkten har blifvit född och död här i huset.
Men nu äro vi uppe. Lovisa, se efter boden, så länge
jag håller hans nåd sällskap, och haf öga på Malenius,
att han inte mäter för mycket af kammarduken, ifall
drottningens hofpigor skulle komma i boden. Prack och
besvär har man med bodbetjeningen, och bara slarf är
det nu för tiden med ungt folk, alla förgapa sig i de
förnäma, men hur det går med friheten och
kammarduken, lämnar jag osagdt ...
Man hade nu kommit till Esters vindskammare. Det
var ett djupt, högt och ålderdomligt rum, som med sitt
enda fönster skulle varit ytterst otrefligt, därest det icke
haft den skönaste utsikt öfver hela Slottsbacken,
Skeppsbron och Saltsjön. Detta enda fönster hade sin egen
märkvärdighet, hvarom Bertelsköld flera gånger vågat
framkasta en fråga, men utan att erhålla annat svar, än
att det var från »gamla världsens tider». Rutorna voro
nämligen stängda af ett starkt järngaller, och förmodligen
var det för att slippa se denna förhatliga syn, som Ester
– nyckfull i allt – hade placerat framför fönstret en egen
sorts blomsterkruka, en ung gran, växande ur en stor
trälåda. Skogens friborna planta tycktes icke lida af denna
fängelselika omgifning; granen frodades väl och utbredde
sina lummiga grenar framför fönstret och järngallret, med
den framgång att rummet på ljusa dagen var halfmörkt.
– Ester, lyfta då undan det stygga trädet; man
kan ju knappt se hvarandra, och när hans nåd är så
nådig och besvärar sig hit för din skull, barn, bör han
åtminstone se dina fingrar på strängarna, puttrade fru
Sager, i dåligt humör öfver sonens uteblifvande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
