Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 35. Seklernas arf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärna voro gudilof friska. Ni har sagt sant: detta träd
behöfver skötsel och varmt solsken, och vill Gud, skall
det ännu bära en rik frukt.
Man uppstod från bordet. Larsson kysste sin dotter på pannan,
tackade värdinnan och yttrade, i det han gick till sitt rum:
– I morgon tackar jag för min dotter.
-
35. Seklernas arf.
Morgonen därpå hade yrvädret öfvergått till blida.
Klockan åtta inträdde Larsson, styf och ståtelig,
i salen på Falkby, där grefvinnan var honom till möte
vid det bastanta frukostbordet. Ester hade tidigare på
morgonen haft ett långt samtal i enrum med sin far.
Man hälsade med en viss högtidlighet, växlade några
likgiltiga ord om nattro och väderlek och satte sig därpå
till bords. Den gamle lät sig väl smaka, men Esters
tallrik förblef orörd, och hennes ögon voro förgråtna.
När måltiden var slutad, uppstod Larsson, bugade
sig prudentligt för värdinnan och tackade för sig och sin
dotter. De skulle nu resa, hästarna voro beställda.
Allt detta förekom grefvinnan något kallt. Hon slösade
inga toma invändningar, men hennes hjärta veknade
vid tanken på Esters blifvande öde. Först nu, när de
skulle skiljas för alltid, blef hon varse, att detta
olycksbarn blifvit henne kärare än hon själf anat. Det var
mellan dem båda en själsfrändskap, som nu först blef klar
för henne: samma eldiga själ, samma energiska vilja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
