Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Ett nytt äfventyr och en gammal bekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom med grässtrån under näsan. Uti en lägre afdelning
af rummet stod en hop folk och tycktes högeligen
roade på hans bekostnad. Hela detta sällskap skrek,
skrattade, sjöng och applåderade om hvarandra, allt
under nya upptåg, för hvilka den stackars gymnasisten
ofrivilligt var föremål.
Detta förargade Erik Ljung. Han hoppade upp,
knuffade de närmast stående åt sidan och sprang sin väg,
så blomsterkransad han var, förföljd af sina plågoandar.
Att fly var likväl lättare tänkt än gjordt. Utgången stod
icke så genast att finna. När Erik ändtligen såg den
klara morgonsolen skina in genom en smal dörr, hade
han tjugu gånger rusat mot väggarna och sprungit omkull
dem som stodo honom i vägen, innan han kom ut
i det fria. Men äfven där förföljde honom den minsta,
vigaste och ihärdigaste af sällskapet. Det var en ung
flicka, vacker, mörkögd, smärt som en rosenstängel, lätt
som en sylfid och klädd i en fantastisk, för Erik
främmande dräkt. I händerna bar hon en lång guirland af
ek- och lönnblad, hvarmed hon sökte att fånga och
snärja honom. Därtill hade Erik ingen lust. Han fortfor
att fly, han visste ej hvart. Han befann sig i en stor,
ståtelig, obekant park. På afstånd framskymtade fasaden
af ett präktigt slott, men det var ej Ulriksdal. En klar
vattenstråle sprutade i höjden, glimmande emot solen.
Erik undvek dessa delar af parken och flydde på de mest
obanade stigar han kunde upptäcka. Men förgäfves
sökte han undkomma; hans förföljarinna var honom
ständigt i hälarna.
Då förlorade han tålamodet, vände sig om och begynte
i sin tur förfölja den djärfva sylfiden. Detta skedde
så oväntadt, att han så när hade fångat hennes fladdrande
skärp, när hon fattade i den nedhängande grenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
