Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Släktförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lutade sig hans dotter Ester intill honom och hviskade
sakta:
– Fader, du har begärt vårt löfte. Nu har Gud
begärt ditt!
Larsson teg ännu. Men hans starka vilja fick slutligen
makt öfver det onda sinnet, och man hörde honom
fråga med en röst som knappt märkbart darrade i återljudet
af hans invärtes strid:
– Kommer min broder Thomas’ son som en ovän
till mitt hus, eller kommer han hit på Guds makt med
fridens oljokvistar?
– Jag har sagt amen till edra ord, fader Lars, och
jag är väl karl att säga det engång till, om ni vill, svarade
bonden med rättfram ton, i det han trädde ett par
steg närmare innanför tröskeln.
– Så kom och räck mig din hand, och låt allt
vara glömdt! sade Larsson.
Nämndeman Bertila – han hade nyss blifvit beklädd
med denna värdighet – stöflade strax med duktiga steg
midtigenom hopen, grep farbrodern i näfven och kramade
honom så, att en mindre hård hand hade kunnat brista
i stycken.
– Guds frid, kära far, sade han på sitt trumpna,
trohjärtade sätt. – Gud gifve er hälsan och låte oss
lefva den dag, när fiskal Spolin dinglar i galgen. Det
lär icke vara långt dit, sedan han nu blifvit fast för
falska pengar. Kära far skall veta, det är han som ställt
till hela krånglet.
– Låt oss ej mera tala därom, sade Larsson, i det
han skakade den erbjudna handen. – Alla ha vi obetalda
växlar till vår Herre, vi må se till huru vi lösa in dem
på den stora förfallodagen. Det vore en skam för Larssönerne,
om de skulle lefva osams och ligga i inbördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
