Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Tre friare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djärft försök, som att klifva pä ryggen af en häst. Det
oaktadt var kaptenen i blinken färdig, fångade hästen
i de hängande tyglarna och stretade emot, tills han fick
honom att stanna.
– Låt det vara, han bryter halsen af sig! utropade
Ester, som redan ångrade sin obetänksamhet. – En
sjöman till häst är en styggelse för vår Herre!
Men kapten Gast hade redan klättrat i sadeln, ungefär
som han skulle ha klättrat upp till en märs. Innan
någon gjorde min af att hindra honom, flög han sin kos
i pinkarrier, hängande som en säck öfver hästryggen,
framstupa öfver sadelknappen, med båda händerna fasthållande
sig uti hästens man. Skrik och skratt hördes
från åskådarne på fältet.
– Nu far han dit han i alla fall skall fara en gång!
utropade somliga, ty den tron var allmän, att kapten
Gast hade förskrifvit sig åt den onde.
– Man skall få se, att den som hjälpt honom segla
i motvind tvärsöfver Vargö gaddar[1], den hjälper nog
honom helskinnad af hästryggen också! ropade andra.
Ester ryste. Hon delade tidens vidskepelse, och
det förekom henne som hade hon i öfvermod trotsat de
onda makterna och bundit sig med ett förhastadt löfte
vid en man, hvars blotta namn var hennes fasa.
– Spring, Erik, spring! hviskade hon åt gymnasisten,
som stod bredvid henne. – Skynda dig hem till
oss, och säg för Guds skull, att ingen må lämna åt
Gasten min röda duk!
Erik sprang.
I detsamma uppstod ett sorl, hvilket från södra
tullen spridde sig ända framåt Korsholms vallar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
