Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 31. Husaren, gymnasisten och borgarekungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Det gör ingenting. Jag tänker att jag hålls
i sadeln ännu, och min gamla sabel hänger öfver
min säng.
– Hvem skulle då sköta Bertila gård?
– Den kan sköta sig själf.
– Men för hvad?
– Det angår ingen. Jag vill ej vara en hund
längre. Jag vill dö som soldat.
– Men vi lefva i djupaste fred.
– Det är detsamma. Jag vill slåss. Det blir väl
någon gång krig.
– Icke kan kungen ställa till krig för att skaffa
morbror tillfälle att slåss.
Penna kunde ej bestrida, att detta var mindre
sannolikt.
– Men det är detsamma, menade han. Lefva kan
jag ej längre; därför vill jag dö som jag lefvat, med
sabeln i hand.
Vid dessa ord tillrade ett par stora tårar nedför
hans bruna kinder. Eriks goda hjärta blef rördt.
– Hvad är det som ligger morbror så tungt på
hjärtat? frågade han.
– Det beriper du inte. Men lika godt – tillade
han efter en stund – du kan så gärna vara den förste
som den siste att höra det. Icke var det jag, som
friade till Ester, mitt syskonebarn. Det var fader riksdagsman
själf, som trugade henne på mig.
– Och nu vill hon inte ha morbror?
– Nu har han kommit hit, som du vet ...
– Hvem har kommit hit?
– Min förre husbonde, ryttmästarn – Pertensöld.
Det är ju klart som solen.
– Jag förstår ingenting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
