Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 35. Kungsdagens krönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att fjättra sina medtäflare. Han hade gifvit luft åt
sitt inrotade hat mot allt adelsvälde – hade yttrat
sig med harm och ovilja öfver rådets nya ingrepp i
konungens myndighet vid Adolf Fredriks tronbestigning
– hade försäkrat konungen om de ofrälse ståndens
bifall till en utvidgning af konungamakten på rådets,
ehuru ej på ständernas bekostnad. Och konungen hade
en stund med nöje lyssnat därpå. Adolf Fredrik var
en man med hjärta: han förstod att högakta detta
frimodiga språk, som dessutom gick in på hans egna
åsikter, och denne grånade patriark, som så värdigt
framlade skatterna af ett lifs erfarenhet för sin konung.
Men tyvärr var konung Adolf Fredrik icke byggd
af det virke, som genom sin fasthet grundlägger rikens
välfärd. Med all sin goda vilja tröttnade han snart
vid allvarliga ämnen, och ständigt van att i viktiga
frågor anlita sin gemåls skarpsinne, var han tveksam
och rädd att på egen hand fatta beslut. Den gamle
Larssons planer, som gingo ut på ingenting mindre än
en statshvälfning med de ofrälse ståndens tillhjälp mot
rådet och mot den herskande aristokratin, gjorde honom
förlägen. Han visste icke rätt hur han borde behandla
denne undersåte, som vågade säga till konungen: herska!
och till rikets förnämste män: abdikeren från makten!
Känslan af hans egen underlägsenhet gentemot denna
kraftfulla karakter gjorde honom brydd. Och för att
komma ur denna brydsamma ställning, grep han till det
ämne, som låg närmast till hands.
– Vi tacka er för edra meddelanden. En konung
bör lyssna till sanningens språk, helst när det förestafvas
af en bepröfvad trohet, och vi skola ej underlåta att
vid tillfälle tänka därpå. Ni är en rättskaffens man,
min kära Larsson, och väl förtjent af er konungs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
