Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 38. Prinsessan af Vasa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herrarne, och nu är det väl kronan som skall betala
Smeds Brita. Hvad henne angick, vore det skada att
man ej brände häxor numera; mången hade förr i världen
fått sveda sitt hull för mindre!
Så pratades i den goda staden, och icke minst af
dem som Smeds Brita lappat både till armar och ben,
eller af dem som haft sin bästa utkomst genom Larssonska
husets vidsträckta handel. Men obekymrad om allt detta,
satt borgarekungens dotter, prinsessan af Vasa, hvarje
minut, när hon kunde umbäras af far och fästman, vid
väfstolen och arbetade med egen hand på sin utstyrsel.
Det var en förlåtlig ärelystnad, att hon åtminstone ej
ville komma tomhändt i det grefliga huset, och emedan
hon haft god tid att tänka därpå, var också allt hvad
som hörde till denna utstyrsel rikare och mera komplett,
än i de flesta hus af långt högre rang i samhället.
I medlet af månaden begynte grefven gå ut, och
Lovisadagen den 25 Augusti, drottningens namnsdag,
stod prinsessan af Vasa brud. Den dagen var allt grönt
löfvadt och fint utstyrdt i Larssonska huset. Alla kostliga
mattor, alla silfverkannor och dyrbara brickor voro framtagna
till de många gästernes beundran och afund; endast
den gamla, nötta karmstolen af masur stod i sitt förra
skick framför den präktiga brudpallen. Bruden själf var
klädd i tjockaste hvita siden, sådant som nu för tiden
icke väfs eller fås för pengar en gång. Öfver myrtenkronan
i sitt rika hår bar hon en brudgåfva, som nyss
blifvit skickad af kungen själf, och det var en stor
guldnål, fästad vid en liten, men blixtrande grefvekrona
af diamanter. Aldrig hade Ester Larsson varit så vacker,
men också aldrig så ödmjuk i sitt innersta hjärta. När
man läste i hennes djupa, allvarliga, ömma blickar, förstod
man att hon i dag kände sig ringare än den ringaste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
