Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vi voro alla lyckliga, då ni erhöll ilet
skeppet, sade fru Musgrove; aldrig, aldrig glömma vi
den tiden och livad vi äro er skyldige,” Ilon var sä
rörd, alt orden nästan dogo på hennes läppar;
Kapten Wentworth, somknapt hörde hälften af livad hon
sade, och som i det ögonblicket icke kom ihåg
Richard Musgrove, förstod ej det ringaste af detta
moderliga utrop. ”Det är oin min bror, den stackars
Richard, som mamma vill tala, sade Lovisa honom;
allt sedan ni kom hit, så tänker hon beständigt på
honom.
•— Stackars gosse! fortfor modren, och torrkade
sina ögon; han hade blifvit så beskedlig! han skref
så vackert till mig sedan han kom under edert
befäl ! Ack! så lycklig lian hade varit, och äfven vi,
om han aldrig öfvergifvit er! Ett så godt exempel,
en så god vän, hade sannerligen varit honom ganska
nyttigt. Hvilken olycka att han är oss beröfvad!”
Ett häftigt intryck röjde sig då i Kaptens ansigte,
en viss blick full af qvickhet och eld i hans svarta
ögon, ett småleende, likt det som Alice ofta hade
märkt när sir Walter eller den stolta Elisabeth
hedrade honom med deras förakt, och som bevisade
henne att, långt ifrån att dela Fru Musgroves
saknad öfver sin son, Iiade h.an varit glad att slippa
honom. Men den försvann som en blixt: han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
