Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 1 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Historiska Bilder I. Drottning Christina och hennes thronafsägelse

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FAMILJ-JOURNALEN. N:o 1. 1864.                        Ill. C L Rudolph, del

Historiska Bilder.

I.

Drottning Christina och hennes thronafsägelse.

Tvåhundra år hafva förflutit sedan denna
afsägelse. Denna drottnings personlighet har blifvit
skildrad både i romaner och skådespel. Hur ofta har
icke hennes gestalt gått öfver scenens tiljor! och
likväl har så väl hennes karakter som personlighet
en alltid ny retelse; båda innebära ännu alltid någon
sida, som tål en ytterligare skärskådning.

Drottning Christina var enda barnet till den store
konungen och hjelten Gustaf Adolf, hvilken enligt
till och med sina fienders vittnesbörd var 30-åriga
krigets och tidehvarfvets ädlaste företeelse. Då detta
barn föddes honom den 9 December 1626, bidrog den
allmänt närda förhoppningen om en prins i förening
med den nyföddas yttre att narra både fadren och
hofvet. Barnet var mörkt som en mohr, stämman djup
och grof. Man berättade den lycklige fadren en sons
födelse. Sedan misstaget blifvit upptäckt, yttrade
konungen: "Jag hoppas att denna flicka skall bli
mig till lika stor glädje och nytta, som en gosse;
att hon skall bli kunnig och klok – hon har ju redan
lurat oss alla." Och hon lurade alla, sina föräldrar,
sitt folk – hela verlden, i deras förhoppningar.

Fyra år gammalt var barnet då dess fader i Maj 1630
tågade till Tyskland. Han skulle aldrig återse hvarken
sin dotter eller sitt rike. På slagfältet vid Lützen
stupade den store svenskdrotten. Full af aningar
hade han vid afresan från fäderneslandet tillsatt
ett riksråd, för styrandet af land och folk samt
en samling insigtsfulla män för handhavandet af
dottrens bildning och uppfostran.

Konungens befallning lydde, att hans dotter i
första rummet skulle erhålla en religiös, i det
andra en manlig uppfostran. Så länge fadren lefde,
var detta icke något fel; men han dog, som vi känna,
straxt derefter. Han förmådde icke mera att efter
sitt sinne leda sitt barns "religiösa" och "manliga"
uppfostran.

Christina måste dessutom umbära det som hos rikt
begåfvade och originella skaplynnen ofta är
hufvudsaken: en moders kärlek och vård.
Maria Eleonora af Brandenburg var en skönhet af
första rangen; det svartbruna barnet misshagade
henne derföre. Hon var ingen ande af samma slag
som hennes gemål Gustaf Adolf, så mycket
hon än tillegnat sig sin tids bildning, ja till
och med gjorde anspråk på smak och konstsinne.
Emedan modren icke blott icke älskade sitt barn, sitt
enda barn, utan dertill visade detsamma motvilja,
saknade således Gustaf Adolfs uppväxande dotter icke
ensamt fadershjertat, utan också det för en
flickas uppfostran oumbärliga modershjertat.

Gustaf Adolfs dotter hade sin faders öga, detta
stora, blåa, snillrika öga, och hans oförfärade,
manliga karakter. På det späda barnet hade redan den
omständigheten en menlig verkan, att det uppehöll
sig föga hos modren, men mycket hos fadren och
hyste blott kärlek för denne. Hennes uppfostran
efter fadrens död var icke egnad att göra henne
behaglig och älskvärd. Öfver- och underhofmästare,
professorer och hofpredikanter ansträngde sig med
lika så mycken ifver som fåfänga att omstöpa denna
originella natur och gifva den en annan, fast sämre
form. De fullproppade hennes hufvud med lärda saker,
men lemnade hjertat tomt på allt, som gör qvinnan i
stånd att sjelf bli lycklig och lyckliggöra andra.

Fremmande blef hon, och det mera och mera, för allt
hvad man förstår med älskvärda qvinliga seder och
sedlig skönhet. Naturen hade icke begåfvat henne
med Gratiernas gördel, och af sina lärare erhöll
hon icke ens en vink, att en sådan fanns till. Hon
vardt icke uppfostrad utan bortklemad; icke bildad
utan förbildad. Hennes naturliga tygellöshet lät
man opåtalt frodas; – det var blott, mente man,
en kraftig vilja, som tidigt uppenbarade sig. Så
blef hon van vid godtycklighet, så förvildades hon
till sinne och seder. Till och med det, som eljest
så vackert förmår förmildra och rena den kärfvaste
karakter, religionen, bibragtes henne under en sådan
form, att hon långt ifrån att deraf hemta någon
nytta för hjerta och lefverne, tvertom fann den krass
och motbjudande. I stället för lefvande kristendom
lade man för henne torr och mager renlärighet i
strängt utpreglade trosdogmer, hvilka hon måste lära
utantill.

Minnet och tankekraften skärptes i otillbörlig grad,
och hennes äregirighet eggades så af lärarnes fåfänga,
att hon nekade sig behöflig hvila, – sof endast trenne
timmar och tillbragte natten vid studiebordet. Vid 10
års ålder skref och talade hon latin, lärde sig derpå
med otrolig hastighet fransyska och italienska. 18
år gammal läste hon redan de svåraste grekiska
historieskrifvarne på grundspråket. I hebreiska
språket var hon äfven rätt hemmastad. Smickrande
lärde författade till hennes ära grekiska och latinska
verser, hvaruti hon kallades den "nordiska Sibyllan",
den "tionde bland Muserna", den "svenska Pallas".

Hon viste mycket, men ingenting i botten. Hennes
barnsliga äregirighet och qvinliga fåfänga
uppenbarade sig icke endast bland böcker och lärda,
i disputationer och brefvexlingar: Christina ville
äfven skörda lagrar på de fält mannen brukar betrakta
såsom sin tillhörighet. Hon älskade med passion

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>