Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Historiska Bilder I. Drottning Christina och hennes thronafsägelse - Några ord om svimningar och deras orsaker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dansen, var en käck ryttarinna, en outtröttlig
jägarinna. Klädd i karldrägt sågs hon jaga fram på sin
eldiga springare och, stående upprätt i stigbygeln,
lägga an på och träffa vildbrådet.
Allt detta var emellertid saker, som icke borde kunna
oroa svenskarne; men då de hörde henne svära som den
råaste forman, när de ur hennes mun förnummo uttryck,
som erinrade om kasernen, då frågade de sig sjelfva:
"är detta en dotter till den fint bildade Eleonora
och den fromme, okonstlade och höfviske Gustaf
Adolf? Äro dessa de egenskaper, som skapa en stor
och ädel furstinna?"
Så hade hon blifvit 18 år gammal, och besteg med
stöd af rikets lagar vid denna ålder thronen; men
som en flicka, hvilken aldrig varit qvinna; som ett
väsen, vid hvars alstring och kön naturen begått
ett misstag och åstadkommit en missbildning; som en
kokett, hvilken satte en ära uti att spela rôlen
af en man – än den lärde forskarens, än krigarens
och jägarens. Med allt detta var hon dock alltid
en qvinna, visserligen utan dennas ädla och rena
egenskaper och naturel: således en qvinna i saknad
af qvinlighet.
Knappt var hon på thronen, förr än hon gjorde allt
för att "emancipera sig." Drottning Christina
är det krönta mönstret för alla "emanciperade
qvinnor." Hvilken skillnad emellan Englands Elisabeth
och Sveriges Christina! Den förra aktade och ärade
sina visa rådgifvare: hon följde, så mycket än
hjerta och böjelse motsatte sig det, sin ministers
råd, så snart han yttrade att nationens väl så
fordrade. Christina deremot ansåg intet angelägnare,
än att från sig aflägsna den store rikskansleren
Oxenstjerna, samme man, till hvars kloka rådslag
hennes fader lyssnat, som om de varit orakelsvar,
och genom hvilken Sverige spelat sin stora rôle i
Europas angelägenheter.
Rikskansleren var också i hela sitt väsen en
fullkomlig motsats till drottningen, synnerligast
hvad hennes slöseri vidkom. Af fåfänga och feberaktig
äregirighet, att man skulle tala om hennes person
ute i verlden, omgaf hon sig med gamla manuskripter,
böcker, antiker af alla slag, äfvensom med berömda
lärda i alla brancher och från alla delar af
verlden. Till 800,000 riksdaler belöpte sig Sveriges
samtliga statsinkomster: men hon betalte för en
bronsstaty af romerske kejsaren Otto 30,000 rdr,
för tvenne gammalklassiska manuskripter 100,000 samma
mynt.
Af de genom drottning Christinas frikostighet
från Europas alla länder kallade lärde eggades och
lifvades således icke det svenska nationalsnillet;
nationalbildningen var något som denna furstinna
alldeles förbisåg.
Berusad af de rökoffer de utländske lärde tände för
henne, äfvensom af sångares och dansares hyllningar,
dem hon rikligt betalte, icke allenast förslösade hon
de af hennes fader och riksförmyndare samlade skatter,
förpantade och bortskänkte en stor del af de kongliga
domänerna, utan åsamkade derjemte sig och riket en
skuld af mera än fem millioner riksdaler.
Hon betalte väl också någon gång sina skulder, men på
ett sätt som retade hela nationen mot henne. Hon var
skyldig sin hofskräddare, Johan Holm, en betydlig
summa. Då mannen enträget fordrade betalning,
godtgjordes han derigenom, att han af drottningen
upphöjdes i adligt stånd under det stolta namnet
Lejonkrona.
Det andliga ståndets fiendskap ådrog hon sig genom
sitt gyckel med allt heligt. I kyrkan, under allmänna
gudstjensten, fördref hon ofta tiden med läsandet af
atheistiska och frivola skrifter – och sitt förakt
för en lära, hvars sanning hennes fader beseglat med
sitt blod. Äfven borgerskapet och bönderna stötte hon
för hufvudet derigenom, att hon förökade riddarhuset med
fyrahundrasextio nyadlade familjer och skänkte
dem stats- och kronogods: ja en lag utkom, att
vid besättandet af ett embete ingen ofrälse finge
föredragas en adelsman.
Bland hennes gunstlingar hade grefve Magnus de la
Gardie i många år intagit första platsen. Då kom
läkaren Bourdelot från Nederländerna till hennes
hof. Snart vardt denne så allsmägtig, att hvar och
en, som önskade en syssla, vände sig till honom:
till och med fremmande makters sändebud ansågo icke
under sin värdighet att söka hans gunst, säker om att
genom honom kunna inverka på drottningen. Det ständiga
umgänget med denne man åstadkom en sådan omstörtning
i hennes tankar om de förut så högt värderade lärde
och vetenskapsmän, som vistades vid hennes hof,
att hon vid alla tillfällen hade dem till skottafla
för sina bitande sarkasmer, och gaf dem till pris
för åtlöjet och föraktet. Hon befallte t. ex. en,
som saknade röst, att sjunga en grekisk aria, och en
annan att dertill uppföra en grekisk dans, emedan den
förre skrifvit öfver grekernas musik och den sednare
öfver deras dans. Dessa då för tiden verldsberömda
lärde lydde befallningen: den ene sjöng, den andre
dansade – allt under det församlade hoffolkets
stormande skrattsalfvor. Skedde dem också rättvisa,
så framstår likväl härvid drottningens karakter i en
ganska mörk dager.
Sedan en längre tid hade hennes umgänge utgjorts
endast af fransmän och italienare. Dessa hade berättat
henne herrliga saker om det sköna Italien, om det
otvungna, fria och glada lif man der förde. Hennes
regering och lefnadssätt hade nu äfven bragt adeln
i harnesk mot henne. Ett allmänt uppror var på väg
att utbrista.
Då mognade i hennes hufvud den planen, att afsäga sig
regeringen och draga sig tillbaka till privatlifvets
lugn. Mognade sade vi, ty redan sedan flera år
hade hon umgåtts med den tanken, men derifrån
blifvit afrådd af Oxenstjerna, för hvilken den
föreställningen var odräglig, att dottren till hans så
högt vördade och varmt älskade konungslige vän, det
fordom så hoppgifvande fosterbarnet, skulle fjerran
från fosterlandet tillbringa sina dagar – ett mål,
kanske för tadel och åtlöje. Men nu kunde ingenting
afhålla henne från att göra allvar af sitt beslut.
Den af Christina och så många efterlängtade dagen var
inne. Den 6 Juni 1654 uppträdde hon för sista gången
bland de församlade ständerne i konglig skrud. Sedan
ett visst årligt underhåll – 240,000 rdr – beviljats
henne, frisade hon undersåtarne från deras trohetsed,
afklädde sig de kongliga regalierna och höll ett
afskedstal, som, oaktadt det öfverflödade af sjelfberöm,
lockade tårar ur mångas ögon. Hvad hon felat,
hvad hon brutit glömdes i denna stund, och man såg
blott den unga, ovanliga qvinnan, dottren till
Sveriges störste hjelte, den siste ättlingen af
Wasastammen.
Alltså hade Christina fått sin vilja fram och blifvit
befriad från kronans bördor och bekymmer. Straxt derpå
lemnade hon fäderneslandet. I Inspruck afsvor hon
högtidligt lutherska läran, för hvilken hennes fader
offrat krafter och lif, och antog den katholska. Hon
lefde sedan för det mesta i Rom, i umgänge med lärde
och konstnärer. Två gånger besökte hon Sverige, hvars
regentinna hon ånyo önskade blifva vid Carl Gustafs
frånfälle. Men denna önskan realiserades icke och
hon dog i Rom som enskild person 1689.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
