Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 1. 1864
- Stockholms slott
- Ole Höiland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lugnad, gaf han akt på gossen. Denne stod stilla och såg sig
omkring en god stund. Han anade icke att någon från sängen
observerade honom. Han började nyfiket gå omkring i
rummet och varligt undersöka åtskilliga saker. Han dröjde
vid flere af dem ganska länge, tummade tankfullt på dem.
Slutligen kom han till ett bord bredvid sängen. Der låg en
gulddosa. Gossen tog den i handen, betraktade den, vägde
den, lade den ifrån sig, tog den åter upp ... man såg frestelsen
få allt starkare makt öfver gossens själ. Konungen följde
osedd, hans själsrörelse med spänd uppmärksamhet. Plötsligt
mumlade gossen för sig sjelf: "Nej ... nej, Calle, ärlighet
varar längst!" kastade dosan ifrån sig, lade begge händerna
bak på ryggen, sprang bort till kakelugnen och försvann i den.
Dagen derefter lät konungen tillställa honom en liten gåfva.
I detta rum afled konung Carl Johan den 8 Mars 1844.
Efter den tiden har åtskilliga väsendtliga förändringar
skett i det inre af slottet. Konung Oscar har låtit med
ansenlig kostnad iordningsställa paradvåningen med den
danssalong som kallas "Hvita Hafvet." Åt då varande kronprinsen
Carl inreddes jordvåningen i nordvestra hörnet år 1850
till en praktfull bostad. Såsom konung har han låtit genom
en dyrbar trappa förena den med drottning Desiderias fordna
våning. Gaslysning har blifvit införd i hela slottet, och
vattenledning skall snart införas der.
Det behöfves äfven en utvändig reparation af slottet,
så skall det ännu mera göra gällande det utmärkta rum det
genom stilens skönhet intager bland Europas konungaboningar.
*
Ole Höiland.
I Paris, der man ännu i våra dagar hyser den
öfvertygelsen, att länder, hvilka i likhet med Norige
så föga bestrålas af kulturens sol, endast kunna
utgöra ett tillhåll för den mörkaste barbarism,
lyssnade man för kort tid sedan med det lifligaste
intresse till en berättelse af grefve Olaus H., en
rik och förnäm norrman, hvilken sedan en lång följd
af år uppehåller sig i Paris och icke mera förmår
skilja sig derifrån. Vi låta berättaren tala:
Det kan vara ungefär tretio år sedan jag en gång
till häst och blott beledsagad af en enda tjenare
färdades från Christiania till Trondhjem. Jag
hade tillryggalagt inemot hälften af vägen,
då en obekant person tillspärrade passagen och,
med pistolen i ena handen och dolken i den andra,
befallte mig stanna. Då jag, oförsigtigt nog, allt
för väl tillknäppt reskappan, var det mig omöjligt
att i hast komma åt mina vapen. Till råga på olyckan
såg jag på ett obetydligt afstånd flera kamrater
till min angripare. Då jag sålunda märkte att allt
motstånd vore fruktlöst, beslöt jag hålla god min i
elakt spel. Den obekante yttrade: "grefve Olaus, jag
vet att ni är rik; gif mig der för er börs. Der uppe
i bergen finnas flera olyckliga, som lida af hunger
och köld – bland dem vill jag utdela eder allmosa."
"Godt" – svarade jag – "låt mig blott behålla, hvad
jag behöfver, för att komma till Trondjem."
"Det är en artighet, som jag aldrig nekar en resande."
Under detta samtal ransakade jag alla mina fickor,
utan att finna börsen; jag hade vid min skyndsamma
afresa glömt den hemma hos min far och kunde icke
afhålla mig från att le vid denna upptäckt. Röfvaren,
hvilken jag berättade mitt missöde, tog saken lika
lugnt och skrattade äfven rätt godt deråt. Jag före
slog honom att visitera mig, för att sålunda verkligen
öfvertyga sig om, att jag icke hade några penningar
på mig.
"Fy!" utropade han; "jag skulle aldrig kunna antaga
att en adelsman af ert namn och blod kunde nedlåta sig
till en lögn för några fattiga guldmynts skuld. Jag
tror er, utan att ens begära ert hedersord."
"Jag svär – sade jag – att jag hjertligen önskade
hafva min börs på mig, äfven om jag nödgades dela
den med er, ty nu vet jag sannerligen icke hvad jag
skall taga mig till. Utan mynt blir det lika svårt
för mig att färdas vidare, som att vända om igen."
"Grefve," afbröt mig landsvägsriddaren, "jag kan icke
lemna en sådan man, som ni, i en dylik förlägenhet;
här är min börs, jag lånar er den. Den innehåller
tjugo guldmynt – visserligen icke mycket, men jag
har i dag haft många allmosor att gifva."
Då jag drog i betänkande att antaga detta sällsamma
tillbud, förstod han mina skrupler och yttrade, i
det han ryckte en dolk ur gördeln och lösskrufvade
fästet: tag denna dolk och lofva mig att städse bära
den på er. Så snart någon, hvem det ock må vara,
visar er fästet, hvilket jag nu behåller, ger ni honom
dolken och penningarne åter. Derpå gaf han sin häst
sporrarne och försvann snart med sina kamrater ur min
åsyn. Jag fortsatte min resa, hvilken jag förlängde
till trenne månader, tack vare min röfvares penningar
och den kredit min fader öppnat mig hos sin bankir
i Trondhjem.
Samma dag jag återvände till Christiania fann jag
hela staden i uppståndelse. Folket strömmade fram
och åter på gatorna, alla fönstren voro upptagna af
nyfikna, och vid hvarje steg möttes jag af talrika
militärpatruller. Jag frågade efter orsaken till
denna ovanliga rörelse.
"Man har lyckats fånga Ole Höiland och hela hans band,
bestående af tretio personer!" ropade man till mig
från alla håll.
Jag visste att Ole Höiland var en ytterst populär
stråtröfvare, hvarföre jag intog en tjenlig plats, för
att få se den beryktade mannen. Då fången, i halsjern
och handbojor samt omringad af en militäreskort,
fördes förbi, igenkände jag i honom samme man, som
lånat mig sin börs. Igenkännandet var ömsesidigt,
ty han rigtade på mig en snabb, på en gång allvarlig
och liflig blick, som tycktes innebära: "Kom ihog
ditt löfte!"
Sedan man fört honom till Aggerhus’ fästning,
der han skulle hållas i fängsligt förvar, yttrade
ställets kommendant till honom: "Jag vet att du aldrig
brutit ditt ord. Svär, att du icke vill försöka fly,
och du skall obehindradt få gå hvar du behagar inom
slottets murar."
"Godt, jag svär det, – svarade Höiland – och om jag
bjuder till att komma undan, må ni behandla mig som
en löftesbrytare och feg usling. Men var ädelmodig
icke blott till hälften, utan befria äfven mina
kamrater från deras kedjor." – "Det kan jag icke,"
genmälte kommendanten; "det vore oklokt, att låta en
sådan mängd farliga menniskor gå fritt omkring. För
öfrigt litar jag väl på ditt ord, men icke på dina
kamraters." – "Ni har rätt," sade Höiland. Detta
samtal egde rum om aftonen. Följande morgon blef
en af de skildvakter, som bevakade yttre sidan af
Aggerhus slott, högligen förvånad, då han helt nära
sig såg en obekant person sitta på en hop kedjor och
jernbråte, hvilken bad att man för honom ville öppna
fängelseporten. "Jag är Höiland," tillade mannen. "Jag
har försatt mina tretio kamrater i frihet; här ligga
deras bojor, som ni ser. För egen del har jag gifvit
det löfte att icke fly och ber er derföre åter
släppa mig in i mitt fängelse. Kommendanten kunde
eljest bemärka min tillfälliga frånvaro och, dårad
af skenet, göra förutsättningar, som vore kränkande
för min heder."
Skildvakten ropade; man insläppte Höiland och han
förblef ännu åtta månader fången på sitt blotta
hedersord.
En vacker dag kom han likväl till kommendanten och
yttrade: "nådige herre, jag leds i mitt fängelse. Jag
har i det längsta väntat att konungen skulle benåda
mig, men ingenting sådant höres af. Gif mig tillbaka
mitt ord och spärra in mig under vidtagande af alla
de försigtighetsmått ni behagar."
Kommendanten begärde ännu en månads anstånd för
återgifvandet af hans hedersord och lät under denna
tid bygga det besynnerligaste och säkraste fängelse,
man kan tänka sig. På borggården stod ett högt, smalt
torn, i hvilket man kunde komma in endast genom en låg
dörr, som var tillbommad på det bästa medelst låsar,
riglar, galler och jernstängar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0012.html
