Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Stockholms slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjuksalarne. Kort derefter ankom en ung kirurg, Villars. När
han erfor att ett lik skulle bäras ut tillsade han att det
skulle föras till hans rum, emedan han ville dissekera det.
När Villars sjelf hann till sitt rum träffade han det förmenta
liket vid lif och medvetande, sedan patienten hemtat sig från
en svimning, som Elisée hade ansett för döden.
Ändtligen den 7 Februari 1790 kom Bernadotte upp i
subalterngraden. Det hade fordrats 15 år för att vinna
officersepåletterna, och det hade derjemte fordrats
1789 års revolution, ty före denna kunde i franska
arméen ingen ofrälse blifva officer.
I Marseille kom Bernadotte i tillfälle att
rädda sin regementschef, öfverste d’Ambert vid
ett folkupplopp. Denna händelse befrämjade hans
befordran. År 1791 steg han från underofficersadjutant
till löjtnant. Derefter gick det ännu raskare. Efter
att hafva med tapperhet deltagit i Rhen-arméens
strider vid Speier och Mainz 1792 blef Bernadotte
det påföljande året utnämnd till öfverste och
fick befälet öfver nord-arméens avantgarde. Efter
slaget vid Fleurus erhöll han brigadgeneralsfullmakt
1794. Efter intagandet af fästningen Mastnicht blef
han divisionsgeneral, och när han den 23 Augusti 1796
led ett fullkomligt nederlag vid Neumarkt, godtgjorde
han det genom påföljande bragder.
Vi skola icke följa honom på hans marcher såsom chef
för Napoleon Bonapartes avantgarde under de italienska
krigen. Lika lycklig, som der, var han i kärlekens tjenst.
Han friade till mademoiselle Eugénie Bernardine Desirée
Clary i Marseille. Hennes fader hade varit handlande
och fabrikant, med stora affärer på Levanten. Hon var född
1781. Hennes äldre syster var gift med Napoleons broder
Josef Bonaparte. Det synes ha varit fråga om ett giftermål
mellan henne och Napoleon sjelf; man berättar att hennes
fader hade svarat då fråga derom väcktes, att han hade nog
af en Bonaparte i sin familj. Hon hade sedermera varit
förlofvad med general Duphot. Han blef mördad vid ett
folkupplopp i Rom 1797. Åtta månader derefter vigdes Desirée
Clary vid general Bernadotte i Josef Bonapartes hotell vid
gatan du Rocher i Paris. Inom ett år (den 4 Juli 1799) föddes
en son, hvilken i dopet erhöll namnet Oscar efter hjelten i
den roman som Josef Bonaparte nyss hade gifvit ut (Moïna,
ou la Villageoise du Mont-Cenis) kanhända också efter
Ossians dikter, som Napoleon Bonaparte då med förkärlek läste.
Den sistnämnde stod fadder åt barnet.
Giftermålet med Napoleons svägerska bragte Bernadotte upp
till de högsta äreställen. Oaktadt Napoleon aldrig rätt litade
på honom, gaf han honom, såsom sin slägtinge, marskalksstafven
och titeln prins af Ponte Corvo.
År 1810 blef prinsen af Ponte Corvo på riksdagen i Örebro af
ständerna vald till tronföljare. Upphofvet härtill var löjtnanten
baron Carl Otto Mörner. Han kom till Paris som kurir. Det var efter
kronprinsen Carl Augusts död. En tronföljare skulle utses efter denne
hastigt aflidne furste. Man var betänkt på hans broder, eller på en
hertig af Oldenburg. Men baron Mörner företog sig på eget bevåg att
uppvakta prinsen af Ponte Corvo och säga honom att ett stort parti
i Sverige önskade hans val. Prinsen blef förtjust, ty han stod i en
särdeles obehaglig ställning i Frankrike. Året förut hade Napoleon
fråntagit honom befälet öfver nionde (sachsiska) armékåren, och samma
år hade han entledigat honom från befälet öfver den armé, som var bestämd
att försvara Holland mot engelskt anfall. Som reträtt och för att blifva
fri från honom, hade kejsaren just nyss gifvit honom den indrägtiga,
men betydelselösa posten som guvernör i Rom. Det var en förvisning, dit han
stod färdig att afgå. Han kunde rädda sig derifrån och vinna en sjelfständig
ställning genom att blifva kronprins af Sverige. Han fästade sig således
vid denna utsigt och skickade till Örebro som underhandlare en fransk
handlande Fournier, hvilken förut varit bosatt i Göteborg. Denne förespeglade
regeringen och riksdagsmännen att Napoleon lifligt önskade Bernadottes
utväljande samt lofvade å dennes vägnar att han skulle understödja Sverige
med stora penningesummor. De begge medlen verkade. Rikets Ständers hemliga
utskott ändrade inom några dagar helt och hållet sitt afgifna votum och
tillstyrkte Bernadottes val. Baron Mörner hemkom och bidrog att bearbeta
riksdagsmännens öfvertygelse. Prinsen skickade, för att visa att tronföljden
redan var betryggad, sin sons porträtt. Bondeståndets sekreterare,
häradshöfding Ödmann, säger derom i sina anteckningar från 1810 års riksdag:
"I dag såg jag det från prinsen af Ponte Corvo till general Wrede
sända contrefait af prinsens son, Oscar, vid sex års ålder. Målningen var
förträfflig. Oscar, ett vackert barn, med bruna ögon, höll i handen ett papper,
som visade dess stil, framlemnadt på någon högtidsdag"[1].
Den 21 Augusti 1810 blef prinsen af Ponte Corvo
utvald till Carl XIII:s blifvande efterträdare på
Sveriges thron.
Sedan vi i största korthet visat den ovanliga
väg, på hvilken den franske soldaten gick fram
ur det anspråkslösa huset i Pau till det svenska
konungapalatset, inskränka vi oss inom väggarne af
hans sängkammare. Under Carl XIV Johans tretiotreåriga
allenastyrelse – ty han tog makten redan såsom
kronprins och han utöfvade den ensam, tills emot
slutet af hans regering ständerna ändtligen började
dela den med honom – var denna sängkammare härden
för alla åtgärder, rörande landets yttre och
inre förhållanden. Sängkammaren var konungens
arbetsrum och mottagningsrum på en gång. Här
höllos öfverläggningarne med de förtroligaste
rådgifvarne. Resultaterna meddelades i konseljen,
som sällan vågade yttra någon egen mening och, om
sådant hände, hastigt blef öfverröstad af konungens
brusande svada och skrämd till tystnad af hans häftiga
utbrott.
Sängkammaren är belägen i andra stora våningen,
och sammanhänger med den del deraf som numera
är inredd till paradvåning. Vid festiviteter är
den naturligtvis icke öppen. Den är ett högt och
stort, aflångt rum med två fönsterlufter på ena
långväggen. Den motsatta långväggen fylles af två skåp
med messingsgaller och gröna sidenförhängen samt två
soffor, öfverlastade med böcker. Framför dessa soffor
stå bord, äfvenledes betäckta med böcker. Framför
det öfra fönstret står ett temligen stort skrifbord
med den stol konungen alltid begagnat. På bordet
finner man medaljer med Napoleons bild liggande
midt ibland skrifmaterialierna. På fönsterväggen
stå också skåp med messingsgaller. På den ena af
de korta väggarne står ett slags chiffonierskåp
med pokaler och kuriositeter på de framspringande
delarne. På den motsatta kortväggen till venster om
ingångsdörren, står konungens breda säng, omgifven
af gröna förhängen. Öfver täcket – också grönt –
ligger utbredd hans blåa fältkappa, som han begagnat
under flera fälttåg.
Väggarne äro uppfyllda af porträtter. Nästan
allesamman föreställa honom sjelf, hans gemål, hans
barn och hans barnbarn. En stor del af de i rödt
marokin bundna böckerna på sofforna och borden äro
beskrifningar på franska öfver hans eget lif, hans
egna bedrifter. Några afhandla Sveriges statistik
och historia. Rummets utseende ger vid handen att det
var helt och hållet uppfyldt af sin egare, liksom att
denne der hade hela sin verld. Carl Johan lefde icke
ute i verlden, älskade ej ombyte af vistelseort, låg
mycket och gerna; man kan säga att denna gröna säng
var hans tron och att det var derifrån som Sverige
regerades under tre årtionden.
Det var icke lätt att vinna inträde i denna
helgedom. Anmälningarne måste alltid göras hos
excellensen Brahe, och han framförde de flesta
supplikerna på det lämpligaste sättet. En gång fick
dock konungen här ett besök utan anmälan.
Konungen låg vaken en morgon. Kammartjenaren hade
ännu icke kommit in. Omhängena voro ej undandragna,
utan höljde sängen. Ett prassel, ett lindrigt buller
hördes. Den misstänksamme och skuggrädde monarken
tittade försigtigt ut med ett öga genom en liten
öppning på sängomhängena. Han såg en sotargosse komma
framkrypande ur kakelugnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
