Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1864 - Antiparos grotta - Om giftermål utan föregående karakterspröfning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att C. A. Spoll tillfölje af liden sjöskada nödgades
anlöpa Paros och derifrån gjorde en utflykt till
detta naturens underverk. Redan i gråa forntiden
var Paros namnkunnig för sitt herrliga hvita marmor.
Antiparos är blott genom ett smalt sund skiljd från
den större ön. Spoll for öfver en af de första
dagarne i Juni månad 1859; hafvet var lugnt, men
strömdraget häftigt och utgjorde ett Scylla och
Charybdis en miniature. Han uppnådde likväl utan
någon olyckshändelse Antiparos, som i äldsta tiden
bar namnet Oliaros. Det är märkvärdigt, att man hos
de gamla skriftställarne icke finner ett ord nämnt
om öns "naturunder"; påtagligen var den herrliga
Droppstensgrottan dem fullkomligt obekant.
År 1714 måste venetianerne afträda ön åt turkarne; i
närvarande stund eges den af konungariket Grekland. Den
är i och för sig sjelf ganska obetydlig: arealen utgör
omkring 1/8 mil, med icke fullt 1,200 innebyggare.
Men landskapet är i vissa hänseenden icke utan sina behag.
Här och der hvilar ögat med välbehag på små ceder- och
cypresslundar, vild växande timjan kringsprider en vederqvickande
ånga, kaprisbusken grönskar på klipporna och mastixträdet,
hvars rätta hem är archipelagens öar, saknas icke heller här.
Man bereder derur en spritaktig dryck, raki kallad,
hvilken liknar våra malörtsdroppar.
Klockan elfva på förmiddagen, säger Spoll, voro vi vid
grottans ingång, som bildar en rymlig af klippblock uppburen
portal, der kaprisbuskar och slingervexter ymnigt frodas.
Till höger ligger ett till hälften förfallet hus, i hvars
inre finnes en hvit marmorskifva med följande nästan oläsliga
inskrift: "då Kriton var öns styresman, ankommo hit Menander,
Socharmos, Menekrates, Antipatros, Hippomedon, Aristeas,
Phileas, Gorgos, Diogenes, Philokrates, Onesimos". En tradition
vill veta, att dessa voro namnen på de sammansvurna, hvilka
traktat efter Alexander den stores lif, och att de sökt en
fristad på Antiparos, sedan deras anslag misslyckats. Denna
uppgift lemna vi i sitt värde; sannolikt är det emellertid,
att dessa män voro de första som besökte grottan.
Vi slogo ett skeppståg omkring en väldig pelare och gledo så
nedföre, till dess våra fötter nådde en jemn yta, stego derpå
upp på ett framskjutande klippstycke – och derifrån företogs
på en repstege den egentliga nedfärden, som icke saknade
sina svårigheter. Först anlände vi till en fuktig, mossbevuxen
klippskifva. Sedan vi en god stund måst hålla af till venster,
emedan på andra sidan en djup afgrund gapade mot oss, kommo vi
slutligen in i en trång håla, der vi nödgades krypa på händer
och fötter. Högst obehaglig var röken från facklorna och den
stinkande dunsten i hålan. Ändtligen voro vi vid öppningen,
hvilken ligger några fot högre än marken och leder in i den
inre hålen.
Denna erbjuder i sjelfva verket en förtrollande anblick. Grottan
ligger mer än tvåhundra fot under jordytan och är nära trehundra
fot lång, hundrafemtio fot bred och omkring hundra fot hög.
Hvalfvet bildar en oregelmessig dom, och derifrån nedhänga långa
stalaktiler, i form af upp- och nedvända käglor. Dessa hafva en
gulaktig färg, om man undantager spetsarne, som äro genomskinligt
hvita. Flera bland dem ega ganska sällsamma former; somliga likna
fullkomligt en stjerna, andra ett blomkålshufvud, många hafva
utseendet af en kaskad eller en fantastisk hopslingring af växter.
Grottans botten är betäckt af stalaktiler, hvilkas bildningar äro
icke minde sällsamma och mångfaldiga. Hvad som i första rummet
ådrager sig den besökandes uppmärksamhet är en dylik massa, som
med en höjd af tjugo fot har ungefär sextio i omkrets. Man anser
det vara samma altare, framför hvilket franske gesandten i
Konstantinopel, monsieur Nointel, lät läsa messor under julhögtiden
1673. Han uppehöll sig tre dagar i hålan med ett sällskap af
omkring femhundra personer. Ettundra vaxljus och fyrahundra lampor
brunno dag och natt, och grottan var att förlikna med en illuminerad
kyrka. Den till minne af denna händelse i grottan anbragta latinska
inskription finnes icke mera till.
Till venster om altaret finner en ännu större hög af på hvarandra
staplade stalaktiler, som har utseende af en kolossal, vid klippan
fastvuxen, fenkolsplanta. Innerst i grottan, der bottnen har en
lindrig lutning, ligger en mindre håla, liksom ett boningsrum
bredvid en stor sällskapssal, i jemn plan med den förra. De hvita
marmorväggarne äro öfverdragna med genomskinliga kristaller, hvilka,
när man bryter dem, lemna rhomb- eller kubformiga stycken, liknande
dem man får se i grottan "San Michieco d’aïgue douso" vid Marseille.
I den på Antiparos bemärkte jag stalaktiler, som hade stor likhet
med små af rimfrost öfverdragna träd. När de sönderbrötos, visade sig
ådror och koncentriska, oregelmessiga ringar.
Sedan vi tillfredsställt vår vetgirighet, lemnade vi grottan och
skyndade oss att åter komma upp under Guds fria himmel. Aftonsolen
gjöt sitt purpursken öfver hafvet; öarne Nio, Sikino och Policandro
reste högt sina hjessor och aftecknade sig skarpt mot horisonten
under det Paros låg som en dunkel massa framför oss.
"Innan du knyter ett band, som räcker för lifvet,
Pröfva dig sjelf och din mö, om lyckligt blir vifvet!"
"Guld och gods anses med skäl
Föra med sig split och gräl."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
