Ingen dödlig med mitt hela
kan sig säga obekant;
då vi lida, njuta, fela,
då hvarandras sorg vi dela,
faller svalkande mitt hela,
som ett regn på soltorr brant.
Hjertats vissna ros det friskar
såsom aftondaggen opp
och på nytt det ler och hviskar
till vår själ, det glada hopp.
Delar fem det ordet äger,
ställ dem brokigt om hvarann,
och jag spår att straxt Ni säger
hvad blott mödosamt jag fann:
Det som hurtigt vågen delar;
hvad man "mannar" för en prins;
hvad förfrusen sjöman felar
ofta nog, om rätt jag minns;
hvad ett vankelmodigt sinne
sig till skada ofta gör;
tidrymd, som – för bättre minne –
tolfdeldt man sig nämnas hör;
hvad en moder gör om barnet;
det hvar blomma hörer till;
hvad den gamla kallar garnet,
som sig ledigt nysta vill;
stålblank yta, hvarpå Pelles
lilla båt rätt ofta for;
en preposition, som ställes
framför – dativen, jag tror;
så en perla, ofta gjuten
på ett öppet hjertesår;
sist hvad flickan på minuten
gör med anbud – om hon får.
Och nu slut; – jag kan ej öka
till en enda bokstaf mer,
nu är turen att försöka,
värde läsare, hos Er!

Mitt första det är både ståtligt och skönt,
min granne det med afund betraktar;
för mitt hela som länge mig törnekrönt,
den skälmen dock visligt sig aktar;
men tog han blott detta, på köpet jag gaf
mitt första, ty slägten får vandra –
om längre det fortfar – rätt snart till min graf
att tacksamt beskåda mitt andra.

"Ej vidare än härtill skall du gå!"
Så – fastän stumt – mitt första tyckes säga;
mitt andra växer uppå landtdjur små
och hvarje flitig husmor vill det ega.
Så lätt mitt hela är uti sig sjelft,
är bristen derpå ganska svår att bära,
och denna gör, att ordets sista hälft
I pris har stigit, såsom ock i ära.