- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
40

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Silket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Silket.



Silke erhålla vi af flera larver (silkesmasken, silkesspinnaren),
när de vid sin förpuppning spinna in sig med en
glänsande, fin, men jemförelsevis fast tråd. Allt efter det olika
slaget af larver är också silket olika. Det mesta silket lemna
Ostindien, Kina, Italien och Frankrike. Kina lemnar mera,
än alla andra länder tillsammanstagna. I Europa uppdrages
silkesmasken förmedelst blad af hvita mullbärsträdet, dock
finnas i Asien också silkesmaskar, hvilka lefva på andra träd,
på ekar, på judtörnet, pipniträdet och på bladen af vanliga
ricinplantan (Ricinus communis).

Det hvita mullbärsträdet växer på sandig, mager jord,
som lågt träd med klotrund krona, och har hela eller flikiga
blad, af hvilka silkesmasken föder sig. Med dess kultur har
man, åtminstone i södern,
föga besvär, utom det,
att man flitigt planterar
det, skyddar det mot
larver, i nödfall understödjer
dess grenar och
uppluckrar jorden omkring
rötterne. Nyligen har en
buskartadt växande, ganska
mycket blad gifvande
varietet blifvit adopterad.
Silket härstammar, som
bekant, från Kina, och
änskönt redan i ålderdomen
uppskattadt samt
mycket efterfrågadt, kände
man likväl icke dess
ursprung, utan trodde, att
det växte på träd. Först
i 6:te århundradet
förskaffade grekiska munkar
upplysning om rätta
förhållandet samt hemtade
ägg från Kina, hvilka
lyckligen utkläcktes
genom varm gödsel. I
Grekland gjorde kejsarne
i början en hemlighet af
saken, och en lång tid
bortåt fanns det blott här
silkesafvel samt
silkesväfveri, hvilkas produkter
genom venetianarne
utbreddes i Europa.
Sednare kommo silkesmaskar
till Sicilien och nedre
Italien, hvarifrån
silkeskulturen snart kringspred
sig vidare och fann nåd
för furstarnes ögon, ty
i forntiden hörde en sidendrägt
till de största
dyrbarheter. Kejsar
Heliogabalus (200 e. Kr.) var
den förste, som begagnade
en dylik; Aurelianus deremot, en af hans efterföljare,
afslog sin gemål hennes begäran om inköpet af en
sidenklädning, emedan tyget vore alltför dyrt; Karl den Store hade
låtit förbräma sin kejsarmantel med sidenremsor och en skottsk
kung lånte sig ett par silkesstrumpor, då han skulle emottaga
den engelske gesandten – emedan han af egna medel ej kunde
anskaffa sig några! Huru långt nedåt har å andra sidan
icke i våra dagar behofvet af sidentyger sträckt sig.

<smalVinnandet af silke. I. Silkesspinneri eller filanda. II-IV. Råsilke. V. Upptill en sig inspinnande larv och </smal<b<smalderunder en färdig kokong. VI. Den ur kokongen uttagna puppan. VII. Den utvuxna larven. </smal<b<smalVIII. En qvinlig, ägg läggande silkesmask; IX och X. Larver i deras första tillstånd på mullbärsblad.</smal
Vinnandet af silke. I. Silkesspinneri eller filanda. II-IV. Råsilke. V. Upptill en sig inspinnande larv och
derunder en färdig kokong. VI. Den ur kokongen uttagna puppan. VII. Den utvuxna larven.
VIII. En qvinlig, ägg läggande silkesmask; IX och X. Larver i deras första tillstånd på mullbärsblad.


Silkesmasken hör till nattfjärilarnes familj. Fjäriln mäter
med utbredda vingar 1¾ tum i bredd, har smutsigt hvita
vingar med 2–3 dunkla tvärstrimmor och derjemte på
framvingarne en otydligt tecknad brunaktig halfmåne. Honan lägger
2–300 blåaktiga ägg, hvars urkrypande glupska larver hastigt
tillväxa, ombyta hud fyra gånger och derefter inspinna sig.
Der man håller dem i rum, som fallet är i Italien, måste
man fodra dem, ett mödosamt arbete, enär bladen alltid måste
vara friska samt utväljas med omsorg. Känner den glatta,
hvitaktigt glänsande larven, hvilken har åtskilliga mörka fläckar
och dertill ett horn på sista ringen, att tiden för dess 6–7
veckor långa lif är förbi, så blifver den orolig och löper hit
och dit, tills den funnit ett passande ställe för inpuppningen.
Den klibbar nu två droppar af den sega saft, hvilken
framsipprar ur två öppningar nära munnen, vid det föremål, der
den vill inspinna sig, rör hufvudet hit och dit samt afnystar
derunder en tunn klibbig, i luften hastigt stelnande tråd, som
den med framfötterna vicklar omkring sig. Första dagen gör
masken blott en oregelbunden väfnad, ett slags underfoder, öfver hvilket den spänner ett zick-zack
af spändare trådar, tills efter 7–8 dagar en oval påse (kokong) af ett dufäggs storlek är färdig,
hvilken gör djuret osynligt och hvarur det efter 2–3 veckor frambryter som fullbildad fjäril. För att gifva larverne tillfälle till inspinning, uppsätter man bundtar af qvastris, mellan hvilka de tillverka sina kokonger. Enär larven är mycket känslig för köld och fuktighet, måste skötaren sörja för passande torr värme.

För att icke förlora några ägg, sätter man honan före äggläggningen på ett papper, der de klibba sig
fast. Äggen gömmer man för nästa år, bringar dem i ett rum, hvars värme småningom stegras till 14–22° R. samt fodrar larverne, hvilka aldrig få vidröras med fingret, i det man lägger friska blad på genomstucket papper öfver blad från föregående dagen, hvarefter larverne genom hålen i papperet krypa upp till det nya fodret. Har larven spunnit in sig, så måste man gifva akt, att icke fjäriln kryper ut, emedan denne förstör silkesspånaden, hvars tråd har öfver 1000 fots längd.
Man dödar derföre puppan, enär man endast förvarar de
finaste kokongerne till fortplantning, på det sätt, att man
antingen rostar den i en bakugn eller utsätter kokongen för
heta svafvel- eller vattenångor. Kokongerne ha ett kött- eller
orangefärgadt eller gult utseende och måste afhasplas till
härfvor, så vida man ej föredrager att sälja dem som råvara
till fabrikerne. Man kastar dem, sedan de först äro sorterade,
i en kittel med hett vatten om 70–75° R., på det att de
harziga delarne i spånaden må lösa sig. Den derefter följande
afhasplingen af silkestrådarne är ett kinkigt arbete, hvilket
erfordrar stor omsorg och på åtskilliga ställen bedrifves i
särskilda fabriker (filatorier). När kokongerne äro uppmjukade,
kastar man dem i en kittel, under hvilken underhålles en måttlig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free