Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Gamla brister och gamla anmärkningar af F-r-i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med hvarandra till rätta; och då sker det likasom
brukligt är med illa angripne lemmar uti sjukdom;
de underkastas "fältskärens insigt och knif."
På ett ställe anförer författaren ett klagomål, som
således gudskelof icke är eget för vår tid, men icke
heller i vår tid fullkomligt afhjelpt. Han säger med
sitt kraftiga språk, läggande orden i ett fruntimmers
mun:
"Låt ett fruntimmer få beklaga sig öfver en
oordentlighet som i högsta måtto är stridande
mot anständighets- och höflighetslagarne. Det har
händt mig icke en, utan många gånger, då jag gått på
gatorna, att blifva öfverfallen icke af simpla karlar,
utan af välklädda herrar, som ofta midt på ljusa dagen
ofredat mig med sådana ord som jag icke en gång väntat
mig få höra af den sämsta pöbel. Jag har ej råd att
åka i vagn, ej heller att gå i präktiga kläder och
med min betjent efter mig. Men jag har trott mig
lika fullt ega rättighet att icke blifva oroad. Jag
har hört flera hederliga fruntimmer i min belägenhet
beklaga sig öfver samma öde. Vi töras rättnu knappt
i middagsstunden visa oss ute. Man tar sig friheter
liksom vore vi kände för det odygdigaste lefnadssätt –
och de som bära sig så ovärdigt åt pretendera likväl
att hållas för artiga och belefvade. Man kan lätt
sluta till deras vanligaste fruntimmerssällskap af
en så vanhederlig konduit. Förr ansåg en kavaljer
för en skyldighet att visa en allmän höflighet,
särdeles mot fruntimmer: nu sätta unga herrar sin
belefvenhet uti att vara näsvisa och grofva. Särdeles
tro de sig under en gallonerad hatt visa en sådan
slags hurtighet. Jag har frågat efter namnen på
åtskillige af dessa vackra herrar; och om det ännu
händer mig att blifva attackerad, så svär jag att
göra deras namn bekanta för hela allmänheten. Det
gifves ännu så mycket vettigt och hederligt
folk till, att de böra lära känna och frukta så
nedriga personer som dem jag nu omtalat."
Om det är otvifvelaktigt, att denna råhet i bemötandet
af fruntimmer till en del försvunnit, så är
det säkert att åtminstone i de stora städerna
total förändring inträdt i ett förhållande, som
författaren öfverklagar. Vi hafva blifvit så vana
att se det förslag praktiskt tillämpadt, som han
här framlägger, att hans beskrifning på det förra
tillståndet förefaller oss nästan otrolig. Se
här hvad och huru han talar:
"Det hindrar ganska mycket de nöjen, som man
sommartiden kunde njuta i det gröna, att man så
oändligen dyrt måste betala den minsta förtäring på
våra så kallade värdhus. De svenske hafva i allmänhet
namn för att med litet arbete vilja vinna mycket,
och vederbörande herrar värdshushållare tyckas i
synnerhet göra skäl för denna beskyllningen. Det kan
icke annat än afhålla månge, som eljest hade lust
att depensera några qvällar den vackra årstiden i
godt sällskap, då de veta att deras räkning en gång
skall bli dyr: den som ej har pengar att kasta bort
håller sig heldre derifrån och tillbringar sin tid som
han kan. Men en ännu större olägenhet möter härvid;
det är ojemnheten af kostnaden: jag vet aldrig hvad
jag är skyldig för min förtäring. För samma rätter,
samma vin och till alldeles samma myckenhet får jag
den ena dagen, det ena målet ofta betala dubbelt emot
den andra; och det ser ut som vore det lemnadt till
min spisvärds kapris och despotiska godtycke huru
högt eller huru lågt han for hvarje gång behagar
taxera mig. Jag tillstår för min del att en sådan
kapris faller mig ganska obeqväm och har stundom
oskyldigt bragt mången i förtretlighet, ty när man
efter förra dagens betalning gjort sig till exempel
räkning på en plåts utgift, och derefter tagit pengar
hos sig, men nu emot förmodan nödgas betala 9 eller 12
daler, oaktadt man icke njutit mer än förra gången,
blir man ganska embarasserad, om bekantskapen eller
andra omständigheter ej skaffa en kredit. En sådan
egenvillig taxering tar jag mig den friheten att
anmäla som en oordentlighet och önskar att
dessa tankar måtte göras allmänna, till allmänt eftersinnande.
Det lär bli svårt, om icke omöjligt, att föreskrifva
vederbörande vissa taxor, hvartill de böra sälja hvar rätt och hvar
portion. Men det tycker jag kunde lätt observeras, att på
alla ställen, inom och utom staden, alltid hvarje dag för
gästerne låge en sedel som innehöll hvad slags förtäring
der stode till fångs, med utsatt pris
för hvarje slag. En gäst kunde då någorlunda sjelf
göra sin räkning och kommendera in allt
efter sin taskboks tillstånd. Man slapp då uthärda
ohöfligheter och ovett af en grötmyndig värd, som förargar sig öfver
gästernes dristighet, då de, icke nöjde med hans summariska
uppgift, någon gång begära räkning öfver sitt debet."
I detta förslag af den gamla tidningsskrifvaren för
hundra år sedan ser man vår tids matsedel ligga född
– denna nödvändighet, hvarförutan vi knappt
kunna tänka oss ett värdshus, det första vi fråga
efter, det första som räckes oss när vi komma
in – det som numera endast saknas på dessa
ryktbara gästgifvargårdar, der
“– – man äter bra,
om man matsäck har som duger“,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
