Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 2. 1864
- En lusttur till Egypten
- Några Blad ur en Konstnärs lif af Sylvia (Forts. fr. sid. 43.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken endast anlöper Corfu och annars går direkt
till Alexandria. Den tillryggalägger resan från Triest
på 5 eller 6 dagar. Dessa L’loyd-ångare äro beqvämare
och äfven billigare, än båda de nämnda bolagens.
Ett vinteruppehåll i Egypten är angenämt. I Kairo
saknar man ingen europeisk beqvämlighet och lefver
dock midt i Orienten. I all sköns maklighet kan man
besöka pyramiderne samt göra en utflykt på jernbanan
till Suez. Men så snart man någon tid vistats i denna
den vigtigaste af alla afrikanska städer, gripes man
af en oemotståndlig längtan att företaga en flodfart
på Nilen, långt utöfver de första katarakterna,
ända till Nubien, öfver Kräftans vändkrets, för att
skåda dessa det gamla Egyptens under, af hvilka
ännu finnas qvar så många praktfulla ruiner. Man
är mätt på hvimlet i en stor stad, som nu räknar
närmare 400,000 själar, och undflyr gerna det skrik,
som hela flockar af åsnedrifvare samtidigt upphäfva,
från bittida på morgonen till sena natten, på ett
halft dussin olika språk. På strömmen råder lugn,
och detta är oss i hög grad önskvärdt.
Den heliga floden, hvars källa först i våra dagar,
om än endast delvis, afslöjats, befares på långa
sträckor af ångbåtar; ja, man projekterar jernvägar
genom Bahinda- och Bischari-öknen; man vill gräfva
segelbara kanaler, för att kringgå de tio strömfallen,
hvilka lägga hinder i vägen för skeppsfarten; man
vill vidare framdraga den elektriska telegrafen till
Chartum, vid sammanflödet af Nilens båda hufvudarmar,
alltså djupt in i Sudan. Men en tänkande
och observerande resande kommer väl alltid
att föredraga flodfarten på en Nilbark; å en
sådan är han sin egen herre, kan reflektera och
drömma, som honom bäst lyster, fara vidare eller
vända om, allt efter eget godtycke; derjemte finner
han alltid fartyg ligga färdiga, med väl inöfvadt
manskap.
Vanligen bilda de så kallade andra katarakterne,
strömfallen vid Wadi Halfa i Nubien, de resandes
ändpunkt; längre upp gå endast köpmän eller
vetenskapens sändebud. Man har urval bland åtskilliga
slags fartyg, hvars närmare beskrifning skulle vara
tröttande. I Oktober och November är legan dyrast,
emedan tilloppet af européer under dessa månader är
starkast; i Januari faller den åter. Vanligen taga
tre till sex personer en bark och föra gemensamt
hushåll. Då belöpa sig kostnaderne, i ett för allt,
till omkring 925 riksdaler för farten från Kairo till
Wadi Halfa samt tillbaka; den till Assuan, alltså vid
nubiska gränsen, faller sig naturligtvis billigare.
Men innan man begifver sig åstad, måste man framför
allt uppgöra ett noga kontrakt på arabiska och tillika något
af de europeiska hufvudspråken, låta sitt lands konsulat
bekräfta samt vederbörande egyptisk myndighet garantera
detsamma. Sedan kan man vara lugn.
Och nu tillönska vi dem af våra ärade läsare, hvilka
måhända fundera på en liten "trial-tripp" till
pyramiderne, till Philae, det förtjusande, samt till
Nubien, lycklig resa.
Några Blad ur en Konstnärs lif, |
af
Sylvia. |
(Forts. fr. sid. 43.)
Följande dagen skref min far till Stockholm, och medan
svaret väntades rustades min garderob i ordning.
Slutligen ankom svaret och bestod ungefärligen deri:
"Att om kära brors son kunde nöja sig med hvad ett
tarfligt hus m. m. har att erbjuda, så vore han
hjertligt välkommen."
Således återstod blott att packa min reskoffert, och
sedan var jag snart vid målet för all min sträfvan –
skulle jag misslyckas? Nej, jag kände mig stark och
viss om seger.
Mina föräldrar följde mig till den närbelägna lilla
staden, hvarifrån jag med en kanalbåt skulle företaga
resan till hufvudstaden.
Ångbåtsfärder ha i allmänhet något upplifvande med
sig, och man känner i skiljsmessans ögonblick ej den
smärta, man kanhända eljest skulle hafva känt, eller
– om man gör det, så kufvar och förvisar man sina
känslor till någon enslig hjertvrå, och man försöker
visa fränder, vänner och bekanta ett leende ansigte.
Hvad mig sjelf angick, hyste jag dock ingen
öfverflödig bedröfvelse. Det rosenskimrande hoppet log
så mildt i min själ, och med lugna och tillförlitliga
blickar besvarade jag mina föräldrars forskande och
oroliga ögonkast och jag hviskade: "att alla deras
förmaningar förvarades i troget minne." Kort härpå
stod jag lutad öfver relingen, för att tillvinka
dem ett slutligt farväl, och den lilla gungande och
rykande båten var snart ur deras synkrets.
*
Som jag ej väntades någon bestämd dag, var ingen vid
framkomsten till mötes; hvarföre jag tog en droska
och lät köra mig till ett aflägset qvarter på norr,
der Ohlsonska familjen hade sitt hemvist. Vagnen
stannade framför ett rätt vackert tvåvåningshus.
Jag sprang en trappa upp, der jag påträffade ett
äldre fruntimmer, iklädt en svart sidenrock och en
stor veckad mössa.
Bor skomakaremästaren Ohlsson härstädes, frågade
jag, för att inleda konversationen, i det jag artigt
lyftade på mössan.
Hon jakade, men såg något förvånad ut. Derpå sade jag
mitt namn, då hon genast vänligt fattade min hand,
önskade mig välkommen, samt tillade, att hennes man
snart skulle komma hem; desslikes anvisade hon
ett ganska trefligt rum, der jag lät inbära min
koffert.
Sedermera fördes jag i en stor salong, der ett
fortepiano intog ena väggen, smakfullt anordnade
blomsterbord stodo i fönsternicherna, möblerna
voro af mahogny och öfverklädde med brunt schagg,
stora speglar prydde väggarne och det midt på
golfvet stående divanbordet var öfverhopadt
med gravyrer.
Ganska förvånad att finna ett så
konfortabelt rum i ett borgarehus, satte jag mig i en
inbjudande emma, medan frun intog ett soffhörn, och
snart voro vi i lifligaste samtal om väder och vind
och resor i allmänhet, men kanalfärder isynnerhet.
Fru Ohlsson förklarade, att hon blef sjuk blott hon
såg en ångbåt, och inkom härvid omedelbart på en lång
beskrifning öfver sina nerver, som att döma efter
hennes ord, måste varit ytterst ömtåliga. Icke utan
någon förvåning betraktade jag den lidande qvinnans
fylliga och rödlätta ansigte. Mina meditationer,
om "huru skenet bedrager", af brötos genom tvänne
unga damers ankomst.
Utan att vara hemmastadd med modets fordringar,
tyckte jag mig likväl kunna svära på, det de voro
klädda enligt dess sednaste föreskrift.
"Mina döttrar", presenterade fru Ohlsson, och jag
bugade mig rodnande för deras forskande ögonkast, men
snart blef konversationen allmän, och jag glömde bort
en viss blyghet, som gosse-åren qvarlemnat. Vi talade
om konst, musik och litteratur, och de lofvade att
med det snaraste blifva mina ciceroner vid beseendet
af stadens märkvärdigheter och konstalster.
Omsider hemkom mästaren. Han var en tyst och allvarlig
man, och jag tyckte han såg ut som en främling i den
eleganta omgifningen.
"Se här är "fabrikören", herr Axner," sade frun. Vi
skakade händer med hvarandra, hvarpå jag framförde
föräldrarnes helsning.
Han klappade mig på axeln och försäkrade, att jag alls
icke vore lik min far, – bara mödernet, bara mödernet,
tillade han godmodigt leende.
Nu tillsades, att tésupern vore i ordning, hvarpå vi
begåfvo oss till en treflig sal, der ett rikt bord
inbjöd oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0054.html
