Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 2. 1864
- Några Blad ur en Konstnärs lif af Sylvia (Forts. fr. sid. 43.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En ung flicka, hvilken nästan såg ut som ett barn,
serverade den ångande drycken.
"Min systerdotter, Elin Krohn", sade min värd,
i det han vid förbigåendet strök hennes ljusbruna,
vågiga hår. Han gjorde en lätt rörelse med hufvudet,
utan att se åt det håll jag stod.
Efter slutadt husligt bestyr, tog hon plats
vid nedersta ändan af bordet, der hennes späda,
outvecklade gestalt, blott iklädd en svartrandig
bomullsklädning, bjert afstack mot de andra flickornas
eleganta drägt. Den enda hon visade någon synbar
vänlighet var sin morbror. När vi reste oss upp ifrån
bordet, och då han för andra gången strök hennes
silkeslena hår, upplystes hennes ansigte af det
mildaste och ljufvaste småleende, jag någonsin sett.
Kort härefter tog jag godnatt och gick in i mitt rum,
der jag urpackade kofferten, samt sökte göra mig
hemmastadd.
Efter detta förgingo tvänne veckor, under hvilka
jag i mamsellerna Ohlssons sällskap besåg allt,
hvad Stockholm i konst- och naturskönhet har att
erbjuda. Ehuru hösten var långt framskriden,
gynnades våra utflykter af det vackraste väder, och
mitt unga sinne njöt i fulla drag af detta vexlande
lif.
Elin såg jag sällan, men en förmiddag, vid hemkomsten
från det romantiska Haga, mötte jag henne i salongen.
"Hvarföre följer ni aldrig med på våra ströftåg",
frågade jag ovilkorligt.
"Ingen har bedt mig", svarade hon tvärt, för första
gången riktande sina blickar på mig. Uttrycket i dessa
verkligen undersköna ögon verkade på mig som en sorts
förtrollning, och en lång stund sedan hon försvunnit,
stod jag och såg efter henne.
Och hvarföre har ingen bedt henne ... hvad kan vara
orsaken till en sådan uraktlåtenhet, mumlade jag för
mig sjelf, och högt upprepade jag denna fråga till
mamsell Bina Ohlsson, som kort härefter inträdde.
Hon försäkrade skrattande, "att Elin vore så
besynnerlig, det ingen rätt kunde blifva klok på
henne. Att de tvenne år, hon varit i familjen,
hon aldrig hade låtit rätta sig eller låtit någon
inverka på sitt handlingssätt ... att Elin vore
från en småstad och man således icke kunde fordra
någon egentlig savoir vivre af henne; äfvenledes att
till en början de hvar på sitt sätt sökt bidraga
till hennes trefnad och förströelse, fastän hon
stött dem tillbaka och rent af förebrått dem deras
vänlighet, som hon kallade blott för fåfänglighet och
flärd. Förliden vinter hade hon en gång önskat gå på
operan, och likväl skänkte hon bort sin biljett
till en fattig sömmerska, som för tillfället var i
huset, och de måste beqväma sig att under aftonen
sitta bredvid henne eller också blifva hemma; jemte
flera dylika drag, hvarföre man småningom upphört
att bjuda henne, för att ej riskera dylika infall."
De andra damernas ankomst afbröt här beskrifningen
öfver den unga flickans egenheter, och jag drog mig
tillbaka på mitt rum, der jag började vandra fram
och åter. Den unga flickans nyckfulla uppförande och
trollska blick kunde jag icke jaga ur mitt minne.
*
Med all ifver hade jag emellertid börjat mina studier
vid akademien, der jag genom flit och lyckade
ansträngningar snart ådrog mig lärarnes välvilja
och uppmärksamhet. Min tid var så upptagen, att jag
endast helt obetydligt kunde egna mig åt familjens
sällskapslif.
En afton vid jultiden kom jag en gång tidigare hem
än vanligt, salongdörren stod på glänt, och just
som jag gick förbi, hörde jag mitt namn uttalas;
omedvetet stannade jag.
"Hugo är för odräglig sedan han börjat med det
välsignade sudderiet. I förstone trodde jag vi här i
hemmet kunde få någon glädje af honom; ty han kan vara
både munter och liflig, men härmed är alldeles förbi
... han är blott och bart en drömmare och fantast!"
Denna dom uttalades af Binas klingande diskantstämma.
"Nå ändtligen inser du hans rätta värde, läspade
systern Jennys purpurläppar. Från första stund tyckte
jag icke om honom ... Och så tölpaktigt sedan,
att kalla pappa för "mästaren", ehuru han dagligen
på fint sätt tillrättavises härföre; nästa gång tager
jag bladet från munnen och ber honom
säga fabrikör; ty det är harmligt att se våra
bekanta förstulet småle åt vår förlägenhet och hans
malplacerade rättframhet."
Härvid gjorde hon ett litet uppehåll, samt lättade sitt
bröst med en djup suck, hvarefter hon fortfor:
"En tid fruktade jag verkligen, att Bina skulle
bli kär i honom, så upphöjde hon till skyarne hans
nattsvarta lockar, italienska ögon, afrikanska
hy, grekiska näsa och hans mun, på hvilken en
nordisk viljekraft tryckt sitt insegel ... ha,
ha, ha, hvad jag är glad att slippa höra alla dessa
förträffligheter oupphörligt upprepade, man kan ledsna
vid det som är bättre. Och huru egenkär sedan ...
"Egenkär tror jag icke, att han är", afbröt henne
nu en mild, halfhög stämma, vid hvars ljud jag
ovilkorligt spratt till.
"Jaså, mamsell visdom, hvad är han då?" inföll Jenny
helt ifrigt. "Är icke den egenkär, som knappast
har gjort några få fjät på konstnärsbanan, redan
talar om sina förhoppningar, sina blifvande arbeten,
utländska resor, ja, till och med om sitt artistiska
rykte?"
"Detta är icke egenkärlek", återtog samma melodiska
stämma. "Det är den inneboende snillekraften, som
uttalar sig. En sådan person får man ej bedömma på
vanligt sätt ... Han vore icke född till konstnär,
om han ej hade fullt medvetande af sin outvecklade,
men mäktiga talang och ..."
Jag hörde knappast de andra flickornas klingande
skratt, som härvid afbröt Elins försvarstal, hvilket
en lång stund, sedan jag var inkommen i mitt rnm,
gjenljöd i mitt hjerta. Huru gerna hade jag ej velat
sluta den hulda förespråkarinnan till mitt klappande
bröst, och jag kände mig stolt och glad som en gud,
öfver att på detta sätt vara uppskattad af henne. Den
unga flickans förtroendefulla tillit, likasom
stadfästade mina egna högt sträfvande förhoppningar.
Då jag senare på aftonen sammanträffade med familjen,
kunde jag ej underlåta att sända Elin en tacksam
blick, men hon observerade den ej och besvarade
knappast mitt tilltal.
Huru samtalet också vände sig, var jag snart inne
på mitt vanliga älsklingsthema, "konsten", och jag
kunde ej afhålla mig från att yttra:
"Hela min sträfvan går ut på att vinna fullkomlighet ...
men huru ofta har jag ej stått framför de gamla mästarnes
arbeten och grufvat mig öfver egen ringhet ... Svaghet och
missmod ha uppfyllt min själ ... dock snart undanträngas
dessa känslor, och jag börjar åter hoppas ... Månne jag gör
orätt häruti, och att det blott är en omätlig egenkärlek, som
hviskar sitt falska språk i mitt hjerta?"
"O, nej!" utropade flickorna Ohlsson enthusiastiskt –
men Elin teg.
"Hur herrligt skall det ej bli, när jag en gång fritt får
svärma omkring i verlden, och se allt lärorikt och skönt";
fullföljde jag, inom mig kännande en viss förbittring öfver
hennes tystnad. – "Inga band få fängsla min själ, blott i
konsten vill jag se min älskarinna, för den vill jag
lefva och dö!"
"Ni har rätt", yttrade Elin allvarligt, "familjbandet
bör ej fängsla er själ."
Hennes ögon voro nedslagna och en lindrig rodnad
skimrade på de fina kinderne, hon fortfor:
"För att blifva en verklig konstnär, måste man
koncentrera alla sina tankar på uppnåendet af detta
höga mål. Delade känslor, omsorger och bekymmer, dem
kärleken ofta nog föra i släptåg, böra, åtminstone
ej till en början, nedtrycka han sinne."
Leende frågade jag hvar hon samlat detta erfarenhetsförråd.
"Ur lifvet; ty så ung jag är, har jag dock sett få
lycliga äktenskap, och ändå ha troligtvis de flesta
grundat sig på kärlek; "bäst är derföre, att bevara
sin frihet", svarade hon trottsigt tillbakakastande
sitt lilla egensinniga hufvud. – "Skulle jag någonsin
gifta mig", fortfor hon efter några ögonblicks
tystnad, så får ej kärleken ensam föra maktspråket;
åtminstone får den ej beherrska mitt förstånd. Ett
noga öfvervägande, en opartisk beräkning är långt
klokare, än att lyssna till kärlekens röst ... huru
många ha ej genom en hel lefnads lidande fått plikta
för ögonblickets blinda svaghet."
Härvid kunde jag ej låta bli att skratta åt den
unga flickan, som knappast trädt ur barnaåldern,
likväl med en verdsdams ton redan talade om kärlek
och giftermål. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0055.html
