Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - En försvunnen sjö af F-r-i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stark damm. Vattnet hejdades, reste sig och
hotade att nedbryta bålverket. Men detta höll
stånd. Vattenkolonnen slungades tillbaka och tog
vägen mot Westerede bys egor, af hvilka den skar bort
eller skadade en stor del. Under tiden förstärktes
vattenmassan oupphörligt af nytt tillflöde från
sjön, och rusade ånyo med fördubblad kraft mot
Svarthåls-forsen. Tornande sig upp ända till 40 alnars
höjd öfver vattnets vanliga yta
[1], bröt den våta
stormkolonnen löst på bålverket. Dettas motstånd var
nu fåfängt. Det sönderslets, och massor af jord och
träd fördes utför ådalen.
När vattnet hann nedanför Forss kyrka, och stränderna
blefvo lägre, bredde det ut sig öfver dem. En
lappman fick dervid se sin stuga, som han nyss
lemnat så stillastående som vanligt, börja deltaga
i den allmänna rörelsen och, flytande på vattnet,
förfoga sig ett godt stycke längre upp på stranden. En
landsmaninna till honom, gemenligen kallad Lapp-Anna,
som bodde i en stuga i grannskapet, idkade sitt
vanliga yrke, att fläta korgar. Hon tänkte icke på
annat än sitt arbete, aldraminst på gräfningsbolagets
planer, och hon anade således ingen fara, knappast
ens då hon, sittande med sitt korgarbete på golfvet
i den fuktiga stugan, kände att hennes kjol blef
våt. Men då hon kom att se sig omkring märkte hon,
att vattnet steg upp genom golfspringorna. I detsamma
öppnades dörren af en karl från grannskapet, som
uppmanade henne att skynda sig ut, om hon ville rädda
lifvet. Det lyckades ock; och straxt derefter började
äfven denna stuga röra på sig.
Det blefve för vidlyftigt att uppräkna och beskrifva
alla de skador, vattenflödet vållade utefter hela
Indalselfvens lopp, ända till hafvet. Vi nämna blott
några af de väsendtligare förödelserna. Vid Utanede
bortfördes en klippig och med grof skog bevuxen holme,
som höll 200 alnar i längden och 75 i bredden. Sju
särskilda sågverk blefvo förstörda eller illa
skadade. Blott ett enda af de vid Indalselfven belägna
anläggningarne af detta slag undgick förödelsen,
emedan såghuset låg så högt. En qvinna, som i sina
unga år var vittne till skådespelet, sådant det visade
sig längre ned i elfven, har beskrifvit det. Hon satt
nära sin boning på elfvens strand, utlockad af det
vackra vädret. Till sin förvåning fick hon höra ett
väldigt dån komma från öfre delen af ådalen. Dundret
hördes allt närmare och närmare, täflande i styrka
med en närgående åska. Snart ser hon öfversvämningen
midt framför sig. På elfvens till oerhörd höjd stigna
vatten simmar lösryckt skog, jemte bräder, bjelkar,
timmer af förstörda lador, bodar och andra byggnader,
m. m., allt i den vildaste oordning, men så tätt
sammanpackadt, att man tyckte sig kunna gå torrskodd
öfver denna massa, liksom öfver en bro.
I Inrikes-Tidningen för den 5 Juli, samma år
som händelsen timade, fanns införd en väl gjord
sammanfattning deraf, så lydande:
"Vattenfloden, i början af en i vägen liggande
jordmassa, som den intog, något retarderad, upphöjde
sig derefter, uti elfvens mellan höga berg inskränkta
pass, till 40, 30 eller 20 alnars höjd öfver vattnets
vanliga läge, framrusande med en förfärlig hastighet
och likaså all tings förödelse. Alla byggnader och
allt annat störtades och förstördes. Boningsrum,
bodar, lador, redskapshus, alla krono- och
skatte-laxfisken, båtar och fiskredskap, fin- och
grofbladiga sågverk och qvarnar, skogstrakter,
åkrar och ängar; och der desse legat, nedskar
elfven i nya sträckningar nya kanaler, der den
nu framlöper. Allt hvad lefvande i elfven fanns,
förgjordes. Dödade laxar upphemtades sedan i skogen
och öfverst på ängarne, och sönderrifna stycken af
dem sågos hängande uppe i tallqvistarne. Vattnet,
uppfyldt af lera, sand och virke, sattes igenom dess
täta fall utför höjder och backar uti onaturlig
rörelse, och likaså jorden uti nejden deromkring,
så att folket berättar sig hafva känt skakningar,
såsom af en stark jordbäfning. Härvid upphäfdes de
gröfsta träd med rötterna, och skärningarne
derunder visade en afgrund. Till denna vattnets
häftiga rörelse kan ock slutas deraf, att ett gammalt
skrof utaf ett 300 lästers skepp, afhugget till
vattenbrynet, hvilket, nedanför elfvens utlopp,
i hafsstranden låg nedsänkt uti lera och ifyldt
med sand, härvid upprestes öfver stäf och kastades
med kölen upp öfver 300 famnar ifrån förra stället,
ibland ofantliga massor af virke och skog, som ligga
uppvräkte på stränderna, sedan äfven så mycket
och kanske ändå mera bortflutit till hafs. Denna
olyckshändelse inträffade, ifrån början till slut,
emellan kl. 9 och 1 på natten, då folket i de högt
från elfven belägna byarne hvilade, till lycka för
deras lif, men icke för deras egendom. Efter ett
hastigt uppvaknande till kännedom af förödelsen
intog jämmer och bestörtning allas sinnen, då alla
sågo sin egendom och välfärd förstörd; och under
det bedröfligaste eftersinnande, att numera ej finna
foder till bergning för sin boskap, icke säd till bröd
för sina barn och husfolk, sammanlopp folkmängden i
byarna och mötte allestädes hvarannan med tårar och
förtviflan. Bräder och bjelkar, som skulle användas,
att dermed ernå skatt och kläder, fisken, åkrar
och ängar till föda, voro nu förlorade, till och
med lägenheterna dertill, under det skärningarne af
vattnet fortfara och på sina ställen hota sjelfva
byarna."
Under sjelfva flödet blef, märkvärdigt nog, ingen
menniska skadad, men de fortfarande undanskärningarne
af jord kostade 12 menniskor lifvet, hvilka omkommo
i följd af jordras vid stränderna.
Ragundasjön och dess närmaste omgifningar företedde en
dyster anblick efter den plötsliga aftappningen. Den
i dagen liggande sjöbottnen var för det mesta betäckt
af blöt lermörja. Här och der voro fördjupningar,
fyllda med vatten, ur hvilka man kunde taga upp fisk
med händerna. Den allt mer sjunkande elfven förde
ett vatten, till utseendet mycket olikt hvad det
varit. Lerblandadt och grått, strömmade det i ojemn
fart mellan de sönderbrutna stränderna. Än på det ena,
än på det andra stället rasade elfstranden ned, och
begrafde i fallet allt som kom i dess väg. Öfverallt
nedskuro de i elfven nedflytande bäckarne, och visade
i smått enahanda företeelser. Nejdens utseende gjorde
ett vidrigt intryck på hvarje betraktare. Intrycket
är målande framstäldt i en uti orten mycket bekant
länsmans uttryck, när han kom dit på syn: "Här ser
riktigt ut, som om hin onde farit fram med snöplog!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
