Min Födelsebygd.

Hell dig, du trakt, på skog och vatten rika,
Der vinden susar omkring stam och gren:
Der bäckar leka, hvarje år sig lika,
Och strömmens fors frambrusar klar och ren;
Der höjderna, med löf och grönska prydda,
Sin sommardrägt afspegla uti sjön;
Der ännu står vid stranden qvar den hydda,
Der jag fick lära mig min första bön.

Hell dig, du trakt med dina runda kullar,
De alster af naturens skaparhand,
Hvaröfver våren årligen utrullar,
Den skönsta mattan, ännu någon band;
Der blomstren, födda utur jordens sköte,
Omhuldas utaf ljusets lena hand,
När vår och sommar hafva träffat möte,
Sitt kärleksmöte här i nordanland.

Hell dig, du trakt med dunkelgröna skogar,
Hvars stammar såsom pelarrader stå,
Och gren med gren ett tempelhvalf hopfogar,
Som synes vilja upp mot himlen nå,
Och hvarinunder, som en from prestinna,
Linnéa anspråkslöst, i ljusets drägt,
Sitt rökverk, tändt af solen, låter brinna
Och dofta nejden kring med vindens flägt.

Hell dig, du trakt, der ekens krona gungar
I luftens mjuka famn, och bland hvars blad
Sångfågeln undervisar sina ungar,
I samma toner, som han sjunger glad;
Der fjäriln svärmar kring sin rosas kinder
Långt skönare, jag tror, än annorstäd’s;
Der säf och neckros lägga veka hinder
På svanens väg, der han vid stranden gläds.

Hell dig, du trakt, der tusen källor springa
Ur bergets mossbelupna remnor ut,
Och friskt och klart sitt innehåll frambringa
I öfverflöd, som aldrig tager slut.
Ej finns den lustgård uti österlanden,
Der rikedom och prakt förenta gå,
Hvar så en källa vattnar hvita sanden,
Hvar så den trötte kan en svalkdryck få.

Hell dig, du trakt, der ännu idogheten
Ses hand i hand med redligheten gå;
Der jordens barn, dock barn af evigheten,
Väl veta, att sitt mål de här ej nå;
Der hvita tempelmuren står vid stranden,
Så skär, som om ur sjön den nyss gått opp,
Lik den ur ångrens tårbad komne anden,
Som kläder sig uti ett himmelskt hopp.

Hell dig, du trakt, der hulda fadersarmen
Mig bar, då än jag verlden rätt ej såg,
Der jag som barn låg invid modersbarmen,
Förrän jag kände tidens storm och våg.
Hell dig, du trakt, mig kärast ibland alla,
Mig dyrbarast af hvarje nejd som finns. –
Guds frid jag öfver dig vill nederkalla
Och än i dödens ögonblick dig minns.