Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 2. 1864
- Några Blad ur en Konstnärs lif af Sylvia (Forts. fr. sid. 52.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan den första stormande smärtan lyckligen var
öfvervunnen, blefvo flickorna och fru Ohlsson alltmer
husliga, tills hemtrefnaden småningom återvanns;
ja, den hade kanske aldrig varit större.
Gubben Ohlsons godmodiga ansigte blef alltmer
godmodigt, hans små ögon riktigt tindrade som
stjernor, då han åsåg huru hans äkta hälft, efter
bästa förmåga och så sparsamt som möjligt, bestyrde
sina husliga angelägenheter.
Olyckor och pröfningar föra ofta det goda med sig, att
de i en allt trängre krets förena familjmedlemmarne
kring den husliga härden.
Med många djupa suckar talade man väl till en början
om förflutna tider och fordna vänner, som ej läto
se sig i olyckan – men suckarne blefvo omsider allt
lättare, tills de ej mer förspordes; och man upphörde
slutligen att tala om den gyllene tid, öfver hvars
fordna tillvaro de snart i hemlighet blygdes. Ja,
det gick till och med så långt, att fru Ohlsson
strängt började klandra alla dem, som lefde öfver sina
tillgångar, hvarvid hon icke skonade sina egna fel.
Gemensamma ansträngningar satte snart den lilla
familjen i stånd att efterhand tillfredsställa sina
fordringsegare, och när slutligen Bina blef förlofvad
med en hederlig handlande, hvars hjerta och beundran
hon vunnit, genom sina husliga dygder, så stod glädjen
högt i taket.
Under tiden fortfor jag att bebo mitt lilla rum, der
jag ofta drömmande framkallade Elins bild. Huru många
gånger lyssnade jag ej i nattens stillhet till hennes
elastiska steg, som jag då så tydligt tyckte mig höra,
hvarvid mitt hjerta klappade med ökad häftighet.
Småningom försjönk jag allt mera i ett melankoliskt
grubbleri, som dock min utrikes resa på ett välgörande
sätt afbröt.
Innan jag reste, hade fru Ohlsson bref från Elin; hon
var då i London och stod i begrepp att gifta sig med
en gammal rik militär. För min sjuka själ var detta
en bitter, ehuru helsosam nyhet. Djupt smärtade det
mig att för alltid hafva förlorat henne; ty hittills
hade jag närt hopp om, att hon skulle återvända
samt, oaktadt sin visade kallsinnighet, ändå en gång
besvara min kärlek. Med allvar föresatte jag mig nu,
att hädanefter bekämpa min böjelse – striden varade
länge, men min fasta vilja segrade dock slutligen –
och jag kan nu, utan hjertklappning, tänka på henne
och den flydda tiden.
Mina föräldrar understödde och uppmuntrade mina
konstnärliga sträfvanden. Genom min fars rikliga
bidrag, blef jag satt i tillfälle att flera år
uppehålla mig utrikes. För tvänne år sedan träffade
mig i Italien underrätte sen om deras död; de hade
blifvit bortryckte af en smittsam feber. – Efter
denna stund kände jag ej mer någon hemlängtan;
jag ryste i tankarne vid minnet om, huru ödsligt
det nu måste kännas i hemmet. En dag greps jag dock
plötsligen af begäret att vallfärda till, och gråta
ut vid deras sista hviloplats. Oförtöfvadt företog
jag min hemfärd.
Nu, min vän, känner du allt hvad som rör mitt inre
lif; känslornas såpbubblor kunna ej mer gyckla för min
själ – och slutligen: klandra ej, att jag uteslutande
lefver för ett minne ... jag är härigenom lugn och lycklig.
*
Bref till häradshöfding Erik Langendorff från Hugo Axner.
Forsdala den 8 Augusti 1863.
Min vän, min bror!
Hvilka märkvärdiga händelser hafva ej inträffat,
sedan den korta tid, jag skref till dig! O, jag besvär
dig, kom hit och dela min lycka! Som jag är alldeles
hufvudyr, emedan jag nyligen är hemkommen från en
himmelsfärd, må du ej förundra dig, om jag skrifver
under inflytelsen häraf. Den berättelse, jag ämnar
göra, skall blifva så klar och omständlig som möjligt;
på det du ej måtte dela faster Mallas åsigt; ty hon
har i dag, medelst tydliga vinkar, helt vänskapligt
låtit mig förstå, det jag utan tvifvel mistat
förståndet. Hon sitter och stickar vid salsfönstret,
och hennes misstrogna ögon följa med märkbar oro min
rastlösa penna.
Men nu till saken, och jag vill börja vid början:
Då jag emottog ditt svar, blandadt med verkligt
deltagande och fint gyckel öfver min pjunkiga
känslofullhet, hvars tillvaro jag i en svag stund
biktat för dig, gladde jag mig nästan öfver, att du
ännu en tid var förhindrad att komma; ty jag fruktade
hädanefter möta din frågande, satiriska blick.
Emellertid fortfor jag att föra en enstörings
lefnadssätt. Vecka efter vecka försvann, utan att jag
kände mig böjd göra besök i granngårdarna. Blott i
prostgården hade jag varit några gånger, af den orsak,
att dess belägenhet är utmed kyrkogården, dit jag
vanligtvis om aftnarne ställer min kosa. Dessutom
målade jags ifrigt på en stor altartafla, som jag
ämnade skänka till byns kyrka.
En afton gick jag ut, något tidigare än vanligt,
och styrde af en händelse mina steg åt en annan
riktning, tills jag inkom på en biväg, som ledde till
en skogsdunge, der fordom en liten grindstuga stått
på en höjd, och till hvilken jag stundom åtföljt min
mor med lifsförnödenheter åt en gammal ofärdig gumma.
Stugan var försvunnen: i dess ställe stod der en
storartad italiensk villa, som med sitt platta tak och
något fantastiska byggnadsstil, hängande balkonger och
slingerväxter, aftecknade sig på ett förtjusande sätt
mot den mörkgröna bakgrunden. Jag gick närmare och
stödde mig mot staketet, som omgaf den i engelsk
smak anlagda trädgården, hvilken genomskars af
en sorlande bäck. Rundt omkring byggnaden voro
praktfulla blomstergrupper, hvars doft kringfläktade
mig. Mina ögon hvilade länge på denna leende tafla,
hvilken aftonsolen öfvergjöt med sitt rosenfärgade
guldskimmer, och hvilket strålande återkastades från
de skimrande fönsterrutorna. Helt bländad, vände
jag omsider bort mina blickar från detta luftiga
féeslott, då en liten flicka, snarlik en elfva,
kom framsväfvande från en rosenbuske.
Hon nalkades långsamt och tvekande, samt fästade sina
stora, mörka ögon helt nyfiket på mig.
Jag nickade vänligt åt henne, hvarefter hon bad mig
komma in i trädgården, så skulle jag få många vackra
blommor. Jag följde inbjudningen, ty jag har en stor
förkärlek för barn, i synnerhet när de äro vackra
och synas väluppfostrade.
Under en blommande jasminhäck satte jag mig på
en bänk, och var snart i lifligt samtal med den
lilla, som svärmade från blomma till blomma, lik
en yr och lekande fjäril. Hon sade sig heta Mary
efter sin farmor, och att hon var fem år gammal,
samt att hennes pappa dött, då hon var liten som
en docka. Att hon hade rest en lång, lång väg i
sällskap med sin guvernant, samt att hennes mamma,
som bodde i det vackra huset, ofta var ledsen och
grät mycket. Slutligen bad hon, att jag skulle följa
med till hennes mamma, och försäkrade under många
nickningar, det hon skulle blifva mycket glad, om
jag ville komma. Jag lofvade göra det en annan gång,
men att min visit nu uteslutande gällde henne. Leende
räckte hon mig sin lilla mun till afskedskyss,
och det föreföll mig. som hon förstod och kände sig
smickrad öfver det företräde jag egnade henne.
Långsamt vandrade jag derifrån, och då jag blickade
tillbaka, stod den lilla flickan vid grinden och
vinkade emot mig med sin röda silkeschalett, som hon
löst från halsen.
En stund härefter sammanträffade jag med prosten,
och vi följdes åt emot hemmet. Jag gjorde mig genast
underrättad om villans egarinna. Förvånad, att jag
ej förr sport till bygdens intressantaste nyhet,
berättade han: att villan tillhörde en rik engelska,
hvars namn var mrs Milford. För några år sedan skulle
hon ha rest genom denna trakt och blifvit så tjusad
af det lilla skogstorpets ensliga och pittoreska
läge, att hon genast gjort sig underrättad om det
vore till salu, hvilket bejakades, och efter en
proportionsvis stor köpesumma blifvit egarinna till
den lilla kojan. Härefter hade hon snart låtit påbörja
byggnaden till ofvannämnde villa, dit hon för ett år
tillbaka flyttade med sin familj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0066.html
