Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 1864 - Några Blad ur en Konstnärs lif af Sylvia (Forts. fr. sid. 52.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Straxt efter ankomsten till orten hade hon en gång för
affärers skull varit i prostgården; man besvarade
snart hennes visit och inviterade henne desslikes till
en större bjudning, som man föranstaltade för hennes
skull. Oaktadt hon varit sjelfva älskvärdheten, hade
hon likväl svarat, det hon flyttat till sitt lilla
"skogstorp", för att undvika allt sällskapslif.
Som rik och enka, hade hon naturligtvis varit utsatt
för nyfikenhet, beundran och tadel; men detta tycktes
icke störande inverka på henne, emedan hon inneslöt
sig i "skogstorpet", likt snäckan i sitt skal, och
ganska få hade sammanträffat med henne. Desslikes
påstod han bestämdt, att det var hon, som låtit
bekransa mina föräldrars grafvård, ehuru hon härmed
syntes vilja gå hemlighetsfullt till väga, och att
det såvida lyckats; ty först sedan i går visste han
detta med säkerhet. Leende bad han mig försöka min
lycka hos den oåtkomliga sköna, som så lifligt måste
intressera sig för mina angelägenheter.
Upprörd och nedslagen, utan att veta hvarföre,
kunde jag efter detta ej bringa mrs. Milford ur mitt
hufvud. Följande dagen var jag åter på den lilla
skogsvägen, och jag föresatte mig att se denna mrs
Milford, som så oförmodadt trängt sig in i mina
tankar.
Lilla Mary lät ej vänta på sig, hon mötte mig straxt
utanför grinden. Jag frågade om hennes mamma vore
hemma, hvartill hon jakade. Hon bad mig följa sig
till en närbelägen kulle, der hon påstod växte så
många mogna smultron, dem hon ville plocka åt henne.
Jag följde den lilla, som ömsom ilade förut, ömsom
helt betänkligt gick utmed min sida. Framkomna till
kullen, började vi söka, och funno också några bär,
dem hon triumferande höjde i sin lilla hand. Med
utropet:
"Här kommer mamma", sprang hon hastigt bort ifrån
mig. Icke utan hjertklappning blickade jag åt det
håll dit barnet framskyndade. Jag såg en ovanlig
stor qvinna, hvars storlek ännu mera förhöjdes af en
enormt tilltagen krinolin, gravitetiskt framträda ur
verandan. Helt förargad kastade jag mig ned i gräset
... hvad hade jag då väntat att få se? Månne jag
kände mig så uppbragt derföre, att jag aldrig kunnat
fördraga storvuxna och manhaftiga fruntimmer. Men
snart vandrade jag emot hemmet, under det jag med
fasa tänkte på, att lilla Mary om några år skulle
vara förvandlad till en koloss, som modren.
Efter detta slöt jag mig inne i hemmet, der jag
flitigt arbetade på altartaflan. På detta sätt
försvunno dagarne ... omsider slutade jag mitt
arbete.
Härefter började jag känna en tilltagande vantrefnad
i hemmet, hvarföre jag föranstaltade om min snara
afresa, och ämnade först och främst uppsöka dig,
för att möjligtvis hjelpa dig bele mina dårskaper.
Dessförinnan ville jag dock göra de omtalade
skyldighetsbesöken hos våra grannar, och mig sjelf
till trots, ämnade jag börja med mrs Milford, jag
ville på nära håll se denna fruktansvärda engelska
lady.
Med hastiga steg nalkades jag åter det vackra
boningshuset. Det tycktes vara mitt bestämda öde,
att ständigt möta Mary utanför. Den lilla flickan
mottog mig tvärt, för det jag ej varit der på så
länge, men visade mig dock vägen genom en stor sal.
"Mamma är derinne", sade hon, pekande på en öppen
dörr, hvarpå hon sprang åter till trädgården.
Mina dristiga steg hejdades vid tröskeln; jag
stod som träffad af ett åskslag; ty den sylfidiska
gestalten, med dess halft frånvända ansigte var –
Elin ... denna Elin, som jag så högt hade älskat,
saknat och begråtit.
"Elin", hviskade jag ... "o, Elin! att jag dock
slutligen skulle återse dig!"
Hon vacklade och stödde sig hårdt emot soffkarmen.
"Hugo, kan du förlåta allt det onda, jag i min
välmening tillfogat dig?"
Hon riktade på mig sina strålande ögon, de voro fulla
af ömhet.
"Hvad har jag väl att förlåta", svarade jag lifligt,
"jag minnes blott detta ögonblicks sällhet!"
Och jag tryckte den hulda, bäfvande qvinnan till mitt
klappande bröst.
"Hugo", började Elin omsider. "Den minnesvärda afton,
då du för första gången talade till mig om kärlek
... hade du skäl att tro mig hård och hjertlös
... och dock höll detta hjerta på att brista under
den börda, som det sjelfvilligt pålade sig – det
var den förutseende försigtigheten, som förestafvade
mitt handlingssätt. Jag ville, att ditt mäktiga
snille fullkomligt skulle utveckla sig ... Innan
du valde dig en maka, måste du först ha skapat och
betryggat din framtid ... jag försakade, emedan jag
så högt älskade dig ... med skäl fruktade jag, att
kärleken till mig skulle hindra dig på konstnärsbanan;
ty du höll ju redan på att glömma den höga kallelse,
du fått af Försynen. En gång skulle du dock uppvakna
ur ditt känslorus ... med likgiltighet, ja, kanske
med fasa skulle du då betraktat mig ... detta hade
jag aldrig kunnat bära!"
Jag teg och motsade henne icke, ty kanske hon
bedömde mig rätt; men nog visste jag, att utan denna
"försigtighet" hade hon och jag redan länge kunnat
njutit den lycka, som hon försakade ... Jag tryckte
henne blott fastare till mitt bröst, och hviskade:
"Och så ålade detta grymma hjerta
dig att öfvergifva mig ... du rent af flydde!"
"Ja, morbror var mig härvid behjelplig, sedan jag
uppriktigt omtalat vår kärlek, samt omöjligheten
af att kunna tillhöra hvarandra. Jag lyckades få
plats hos en förnäm engelsk dam, som några år bott
i Stockholm och nu önskade en svensk sällskapsdam."
"Hvarföre gifte du dig? Tänk, om den allgoda Försynen
icke gjort dig till enka ... så hade både ditt
och mitt lif förflutit, utan den ringaste skymt af
lycka!" sade jag till hälften förebrående.
Hon blickade med förvåning på mig, derpå smålog hon
helt skälmskt, under det en brännande rodnad betäckte
kinder, panna och hals.
"Ah, min herre! Ni tror mig vara den rika enkan
... men ... detta är ett stort misstag ... jag
är samma lilla obetydliga och fattiga Elin Krohn,
som du förr en gång sade dig älska högre än allt
annat på jorden."
Med ord låter det ej beskrifva sig, hvad jag nu kände.
Hon var min, och hade aldrig tillhört någon annan ...
ingen beräkning, intet begär efter rikedom hade frestat henne
att afvika från sin första kärlek ... lika trofast, som jag,
hade hon bevarat den i sitt hjerta!"
"Men brefvet", stammade jag, "du skref ju till din
moster, att du stod i begrepp att gifta dig med en
gammal, rik militär."
"Ja, det är sannt ... jag stod i begrepp ... men
jag saknade mod att fullborda det vigtiga steget;
jag föredrog att behålla min plats som sällskap och
guvernant hos mrs Milford, och hon har behandlat mig
både med ömhet och vänskap. Och nu ... är ju allt
klart emellan oss."
"Vi äro ett lif, en själ", hviskade jag berusad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
