Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 74 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - Vetenskap, tillämpad på spel. Biljardspelet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hvarje snedt stött boll erhåller genom stöten en
vridning åt den sida, å hvilken han träffades
af queuen, till följe hvaraf, när han hinner till
vallen och der förlorar sin rörelse framåt, han har
benägenhet att löpa längs vallen och just åt den sida,
hvarpå stöten följde. Taga vi i fig. 2 bollen a som
exempel, kunna vi genast derigenom belysa ett af de
eclatantaste fall, hvars lyckliga tillvägabringande
af biljardeleverna sinsemellan i viss mån betraktas
som ett slags gesällprof – det fallet nämligen, då
carolinan är ställd vid nedre kanten af mellanhålet,
och genom den tätt vid samma vall, men ofvanom
midtelhålet befintliga spelbollen a, genom double
skall spelas ned i detta. Visserligen tyckes denna
fordran icke stå i harmoni med frånstötningslagarne,
men då praktiken ådagalägger möjligheten, måste
dock en rationel förklaring öfver saken kunna
presteras. Som bekant, måste bollen a, för att på det
genom ritningen förtydligade sättet återstudsa från
vallen (med ändamål att taga carolinan), träffas med
queuen från högra sidan. Han glider då visserligen i
stötens riktning öfver biljarden, men vrider sig under
detta lopp icke som vagnshjulet uppifrån nedåt, utan
på det sätt, pilarne antyda, från venster till höger,
omkring sig sjelf. Anländ till vallen, vore han,
till följe af denna så beskaffade vridning, benägen
att rulla längs högra sidan, under det att vallens
elasticitet vill kasta honom tillbaka i riktning af
b. Resultatet blifver, att han ej hängifver sig åt
någon af dessa båda, på honom inverkande rörelser,
utan väljer en medelväg, samt återstudsar från vallen
i en vinkel, hvilken lutar desto mera åt höger, ju
snedare bollen träffades af queuen på denna sida. Han
skall sålunda också, med en viss kraft och snedhet i
stöten på återvägen från vallen kunna kasta carolinan
i hålet.

Fig. 2.

Det följer väl af sig sjelft, att hvar och en
snedt spelad boll i en dylik, skenbart afvikande
riktning studsar tillbaka äfven från en annan
boll och icke ensamt från vallen. Vid början af det
s. k. kägelpartiet placeras de båda bollarne ofta så,
som i fig. 2 är betecknadt genom d och e. Uppgiften
är att genom bollen f spela dessa två bollar i de
vidkommande hörnhålen eller att åtminstone beröra
(carambolera) dem båda med denna boll, samt löses
på följande sätt. Man ställer sig rakt mot en af
de båda bollarne, träffar med queuen spelbollen f
möjligast snedt och häftigt på samma sida, som den
andra bollen, hvilken skall caramboleras, befinner
sig, i vårt fall sålunda till venster; men tillika så,
att spelbollen träffar den första bollen e temligen,
dock icke alldeles fullt, utan likaledes något på
sidan åt bollen d till. Om stöten utföres väl, rör
sig spelbollen i den punkterade liniens riktning,
och vrider sig tillika i pilarnes riktning
omkring sig sjelf. Genom sammanstötningen med e
ökar sig denna vridning och blifver så stark, att
den icke låter bollen f löpa tillbaka i riktning
emot g, utan tvingar honom bort till vallen. Liksom
förut bollen a, väljer han en medelväg, hvilken i en
bågformig linie återför honom till vallen och stöter
sålunda mot bollen d, som derigenom stötes ned i det
bredvid liggande hålet. Bollen e har redan förut,
genom beskaffenheten af den sammanstötning, vi antydde,
drifvit ned i det andra hörnhålet.

Men utom kännedomen af de olika
stötarnes verkan, beror denna spelkonst hufvudsakligen
på att förmedelst den stötta bollen drifva en annan
i en bestämd riktning, antingen i de å biljarden
befintliga hål eller i uppställda pyramider, eller
ändtligen mot en tredje boll.

Fig. 3.

Den stöt, en löpande boll utöfvar på en stillaliggande
verkar städse så, att den sednare noga rör
sig framåt i en beröringspunkten motsatt varande
riktning. Med raka och fulla bollar förstås detta
af sig sjelft, men för de icke helt och hållet
fullt träffade visar sig detta genom en analys. Om
t. ex. två bollar på biljarden ligga så nära
sinsemellan, att de beröra hvarandra,
liksom bollarne a och b i fig. 3, och en tredje
c på nyssnämnde sätt spelas mot a så skall denne
visserligen, enär han blifvit fullt träffad, i första
hand visa benägenhet att röra sig i riktningen c a,
men derunder måste han skjuta bollen b åt sidan, och
hvar och en vet nu, att den sistnämnde bollen under
dylika omständigheter, i den genom pilarne angifna
riktningen, tager sin kosa ned i hörnhålet.

Den punkt sålunda, der man måste träffa en boll,
för att han skall röra sig i bestämd riktning,
är ganska lätt att finna, om man tänker sig denna
riktningslinie förlängd igenom bollen. På det att i
fig. 3 d skall gå till venstra midtelhålet, måste
han träffas af e i punkten g. Deraf följer, hvad
praktiken också bekräftar, att sista möjligheten att
tachera en boll (träffa honom med spelbollen så, att
han löper åt sidan) är gifven då, när den riktning,
i hvilken han skall röra sig, står lodrätt mot den,
i hvilken spelbollen befinner sig. Carolinan d kan
sålunda åt venstra midten till endast göras af sådana
bollar, hvilka stå till höger om linien A B.

Hvar och en på sidan träffad (tacherad) boll
förhåller sig alldeles som vore han sjelf snedt
stött, och detta är företrädesvis att observera,
när den spelande bollen råkar vallen, emedan han
då på alldeles emotsvarande sätt, som vi sågo vid
fig. 2, studsar tillbaka; för den skull vålla också
de s. k. tache-doubleringarne den mindre öfvade
så mycket bråk. Likaså erfar spelbollen, sedan han
träffat den andra bollen, en vridning, liksom ville
han löpa omkring den träffade, hvilken vridning
icke låter honom studsa tillbaka i samma vinkel
från den träffade bollen, hvarunder han stötte mot
denne, utan länkar mer eller mindre hans lopp i den
andra bollens bana. Efter elasticitetens lagar måste
t. ex. spelbollen e, om carolinan d tacheras genom
honom, studsa tillbaka i riktning emot f; men detta
gör han i verkligheten icke, utan löper bort under
en mycket vidare vinkel samt träffar, som bekant,
vanligen den nedre carambol-bollen a.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>