Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 3. 1864
- Syskonbarnen. En riktig hvardagshistoria af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Syskonbarnen. |
| En riktig hvardagshistoria af Onkel Adam. |
Det behöfves ej mycket, för att väcka den gamles
hågkomster: en saga, ett ord, likhet i utseende med någon, man
känt i sin ungdom, ett sångstycke eller en tafla, ja ett
träsnitt, väcker ofta upp en hel rad af erinringar och lemnar åt
fantasien ämne för en hel serie af små kabinettsstycken, som
sedan under namn af Tidsmålningar få en publik. Så är
händelsen här med ett träsnitt och jag vill teckna några taflor,
som skola igenkännas af alla; men för dessa alla taflor har
jag ej mera än en illustration, en enda, som dock ger ljus
åt dem alla.
Den tiden litteraturen höll sig för god att sysselsätta sig
med annat än guda- och hjeltesagor eller teckningar af konungars
och förnäma herrars och damers öden, hade det ej lönat
mödan att tala om det jag nu måste, eller om två skomakare
i den goda staden W. som, till på köpet, är en småstad.
Men dessa begge män voro dock menniskor med känsla och
lif, som alla andra och under öden, som för dem voro fullt
lika vigtiga, som Napoleons öden äro det för honom.
Skådeplatsen var blott en annan; en bakgata i W. – men hvad
gör det till saken?
Två bröder, Martin och Sven, kommo på en gång i lära
hos gamle Sjöqvist och sedan de lärt ut och blifvit "verkliga
gesäller" togo de sig namn och kalladt sig begge för Söderman
efter Söderskoga församling, der de voro födda.
Jag minnes väl dem begge, som tillsammans egde det
låga, men temligt långa envåningshuset vid bakgatan, der de
hade hvar sina rum och hvar sin utgång.
Då jag först lärde känna dem. hade de hvar sin flicka,
ett par snälla barn, som lekte tillsammans i den lilla täppan
och ej det allra minsta tänkte på att skiljas åt eller att dela
olika öden.
Martins dotter hette helt enkelt Anna; men Svens hade
fått det mera klingande namnet Jenny; ty Jennys mamma hade
varit kammarjungfru hos ett förnämt herrskap och der insupit
ett och annat om "bildning" och dylikt, som gjorde att hon,
som skomakarehustru, tog sig ut ungefär som en guldfasan i
en simpel hönsgård.
Martins hustru, Annas mor, hade ej varit annat än en
fattig flicka utan andra anspråk än dem en simpel skomakares
ställning medgaf och var på det hela lyckligare än sin
svägerska, och ganska säkert voro männens lycka i proportion.
"Det går inte an att låta lilla Jenny längre leka med
Anna" – hon blir så grof och tölpig, sade Fru "Sven" Söderman
till sin herre och make, der han satt på sin trefot.
"Men kära du! hon är dock blott dotter till en skomakare."
"Ja, det är det arma barnets olycka" inföll frun – "ack!
om jag ändå gift mig med bokhållare Ljungberger – men –
men då hade jag andra tankar; men jag drager mitt kors
med tålamod; dock Sven! Jenny är min dotter och hon skall
få bildning, om jag skall klä’ af mig sjelf. Hvad gör ej en
mor för sitt barn!"
Den stackars Sven hade så ofta hört, att f. d.
kammarjungfrun gjort en mesallians, att han nästan trodde så sjelf
och ofta i sitt sinne beklagade, att hans bo var för ringa för
en så ståtlig och bildad qvinna, som var vand vid bättre än
hans hem var. Med yttersta ansträngning kunde Sven bekosta
Jennys bildning. Hon gick snart i en pension och lärde sig
franska och engelska och spela piano; ty dessa tre äro hvad
som kallas fruntimmersbildning. Derefter lärde hon sig niga
och dansa och dylikt; och för allt detta fordrades passande
drägter. Men inkomsterna kunde ej räcka till allt och sålunda
hände, att mamma der hemma var ganska paltig, under det
att hon stärkte och strök lilla Jennys underkjolar eller brände
det vackra barnets lockar och benade de "söta flätorna".
När hon sålunda friserade, sin flicka, kändes det i hjertat
liksom hon klädt en "liten friherrinna". Hvem kunde
också veta hvad Gud hade beslutat med det barnet? Och när
lilla mamsell Jenny, klädd som om hon varit grosshandlarens
och icke skomakarens dotter, med sin pressade portfölj under
armen, gick till pensionen, stod alltid, mamma med en gammal
ylleschal hängande ned på sned öfver axlarne och för
öfrigt i den mest tarfliga hvardagskostym, bakom porten för
att genom springan se efter sin snälla, vackra Jenny, der
denna gick och förtroligt nickade åt sina pensionskamrater,
fröken von M. och grosshandlaren O:s dotter som hon mötte.
"Ack det barnet! ack det barnet!" sade modren då hon
åter kom in – alla menniskor se på henne. Det är också
något att se på; ty det är kappa som duger, med två tums
silkesfransar. Jag tycker just hvad den der fru (jo det är
en fru det!) Anderson i hörnet skall förarga sig grön och gul
då hon ser vår Jenny.
*
Hos Martins fick lilla Anna icke någon fin bildning, fastän
äfven hon gick i skolan; men detta var i den allmänna
flickskolan; dock! det hon lärde var att hushålla och finna sig
nöjd med litet och framför allt det en from, god och lycklig
husmoder lär sitt barn.
Så väl mor som flicka voro snygga och fina, alltid klädda;
men aldrig utklädda och ännu aldrig hade fru Martin stått
bakom porten för att glädja sig åt något sin Annas triumftåg
uppåt gatan.
De olika uppfostringsmetoderna sprängde de begge
familjerna. Martin fann sig mera än illa när han gick in till bror
sin, der allt förrådde fattigdom utom lilla Jennys toilett. Han
fann knappt en rankig stol att sitta på, emedan lilla Jennys
klädningar intogo de tre, som förefunnos; antingen voro de
nytvättade och skulle torka eller voro de nystärkta och intogo
ett ofantligt rum "för att icke bli rynkiga"; och i det trånga
rummet fanns en atmosfer mättad af tvålångor och oset af
strykjernet. Det hela var så tillstäldt, att "bror Sven" icke
kunde ha mera än en surmulen och missnöjd lärpojke, då
deremot Martin hade en egen verkstad inne på gården och så
många arbetare, att han gerna kunde på lördagskvällen ta sig
en fristund; men Sven satt heligt och söckent böjd öfver sin
läst och måste slarfva, måste mista kunder, blott för att Jenny
skulle ha "bildning" och uppfostras till anspråk.
Huru många föräldrar är det ej, som göra sig sjelfva
till slafvar, för att göra sina barn till ännu uslare slafvar af
tillkonstlade behof och martyrer för omöjliga anspråk?
Ibland går det temligen lätt att börja, fastän det blir tungt
att fortsätta. Det är som då pojkarne rulla snöboll – han
växer och växer ända tills den är för tung att gå omkring.
Så blef det också med fru "Sven" Söderman och lilla Jenny.
Lilla Jenny hade nemligen vuxit betydligt och kläderna blefvo,
för hvarje tum Jenny växte, dyrare att underhålla, och det
gick ej heller mera an, att som förr, då "Jenny ej förstod
bättre", sätta ihop af gammalt. Det gick lika litet an, att
låta "stackars Jenny" liksom Anna, gå hemma och stöka i
hushållet – och onödigt var det äfven, emedan Sven
Söderman icke så egentligen hade ett hushåll, utan blott ett
tillhåll. I samma mån således Jenny växte till i år och
"billiga" anspråk – i samma mån blef huset mer armt,
mer oordentligt, otrefligt och mindre passande för
dottern. Och nu var hon femton år – hade gått till skrift
hon, liksom Anna; men följderna af denna handling blefvo i de
begge barnen helt olika. Anna var nu raska, friska flickan
och blef en trogen hjelparinna åt sin mor; men nu hade för
Jenny ögonblicket kommit, då hon skulle in i societeten och
vistas bland "folk", ett uttryck som fru Sven alltid begagnade.
Det var profvet af den innerligaste, den mest försakande
moderskärlek – (låtom oss döma rättvist) – ett bevis på, att
en mor kan offra allt utan att knota; ty hon visste väl, att
hon sjelf ej fick räknas till just detta "folk", i hvars
umgängeskrets hennes Jenny borde lefva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0080.html
