Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 3. 1864
- Syskonbarnen. En riktig hvardagshistoria af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru skulle man bära sig åt? Lilla Jenny kunde icke
tjena i någon egenskap – till piga var hon för fin,
ingen ville ha henne – som hushållsmamsell skulle man
kunna laga mat, och Jenny kunde ej koka en aborre, och
som guvernant borde man kunna mera än hon kunde. Visst
satt der i det otrefliga hemmet ett par taflor i
svartkrita; visst hade mamma en broderad soffkudde i
sin byrålåda och visst lågo strödda delar af franska
och engelska romaner på en hylla; men detta var också
allt.
Jenny tänkte ej på annat än att fortsätta, som
hon börjat, och hade allt för tidigt lärt sig att
en menniskas värde, lik förgyllningen på ett tomt
äggskal, endast tillhör ytan.
Mamma "Sven" hade en gång för alla afsagt sig alla
förmåner; men pappa Sven hade svårare att begripa
den saken.
Det föll aldrig mamma in att följa sin dotter på gatan,
– hon visste, att hon egentligen icke bort
vara det vackra barnets mor och hon fröjdade
sig blott åt ett hopp, det nemligen, att
verlden skulle glömma, att hon var lilla Jennys mor.
Pappa Sven deremot fann ej riktigt klart, att
bildningen och kläderna slita alla blodets och
kärlekens band, utan tyckte att Jenny kunde vara hans
dotter och detta utan förnedring.
Jenny var nemligen nästan aldrig hemma. Hon hade
vänner naturligtvis, vänner, som småskrattade åt den
fåfänga skomakaredottren; men som icke desto mindre
kallade henne "söta Jenny".
En gammal majorska, som inga barn hade och som
dessutom var en af dessa gummor, som på sina
dagliga utflygter slita skoplagg, tog lilla Jenny
under sin vård och anförde henne, hvarför hon fick
sin fotbeklädnad för intet och alltid ett par nya
bottfårer till jul.
Majorskan var ett ganska reputerligt "förkläde" åt sin
snälla Jenny. Jenny passerade for majorskans sällskap
och lektris, fastän hon vanligen spisade potatis och sill
hemma hos föräldrarne och hvilade i en skrubb i deras
lilla rum. Med det der var det ej så noga; ty det
såg ingen och det ingen såg, det var också ingenting.
Det kunde ju hända? Jenny såg bra ut och hade
bildning, att kanske en baron blef förtjust när
han såg henne på en bal (sådant har händt förr)
och att han friade. Mamma Sven hade en ny negligé
och en temligen snygg schal att ta på sig då han
skulle komma. Allt detta hade Sven sjelf ej så noga
beräknat, hvilket man kan finna af illustrationen,
upplyst och förklarad af följande lilla samtal:
 |
| Ill. H. KÖNIG |
"Adjö nu med er", säger Jenny då hon ämnade sig
bort för att i stadens musikaliska sällskap inöfva
en stämma i Skapelsen; (ty i W. håller man på med
Skapelsen allt emellanåt) "adjö med er!"
"Lycka till snälla Jenny", säger modern, som sysslar
vié spiseln med att koka potatis, "lycka till!"
"Vänta Jenny", säger fadren, "bara jag får denna
galoschen blank, så följer jag dig uppåt gatan."
Mamma Sven höll just på att föreställa sin man det
"opassande" i ett dylikt förslag, då lilla Jenny
sjelf afgjorde saken.
"Jaha – men pappa lilla! – det är i sanning ett
underligt förslag; om pappa ändå hade en snygg bonjour; men
– ja pappa lilla kommer väl inte ihåg, att jag skall upp i
musikaliska sällskapet, der jag sjunger duett med
fröken von M. – Adjö!"
"Vet hon inte skäms!" sade Sven då flickan lyckligen
svängt sig ut genom den trånga dörren och mamma,
med de nakna armbågarne stödda i fönsterposten,
med tjusta blickar såg efter sin älskling, husets
goda engel.
"Skäms! – hvad är det hon skall skämmas för, utan
derför att hon har en trashank till far som inte eger
en snygg bonjour; det sade hon också – hade hon inte
rätt kanske? – har du någon snygg bonjour? Kan man
fordra af det stackars barnet, att hon skall låta
skratta ut sig då hon går i sällskap med en paltig
gubbe och hela staden skulle säga: "det är pappa
Söderman med sin dotter."
"Tig! det är du, som gjort henne galen och gjort
henne hård, så att hon föraktar sina föräldrar."
"Ack min Gud!" suckade hustrun, "om jag ändå tagit
bokhållaren – han är nu brukspatron och hans döttrar
dansa på amaranten."
"Tig med din bokhållare och din amarant – du hade
varit densamma då som nu."
"Hade jag varit? tackar ödmjukast! hade jag varit
skomakerska, om jag varit patronessa? – du är
orättvis och hård sjelf."
Och så talade man hvarje dag, utan att man fick veta
hvem, som hade rätt. Säkert var, att antingen
skomakaren eller hans hustru gjort en mesallians.
*
Huru stilla, huru vänligt var icke deremot allt inne
hos Martins. Visst fick äfven Anna komma på bal; men
det var på borgarebalerna och de, som voro der,
föraktade visst icke den vackra, snälla dottern till
en välbehållen man och med en fryntlig och värdig
mor. Hon lyste ej under lånade fjädrar; men som
en hämpling i skogen voro hennes egna rena
och fria och hela hennes uppträdande
anspråkslöst och således tillockande.
Lilla Anna fick snart en friare, en hederlig ung
och flitig borgare i staden; men lilla Jennys baron
uteblef och flickan förbannade sitt öde att vara
skomakaredotter. Detta var också hennes olycka;
men ej derför att hon var det, utan derför att
skomakaredottern uppträdde med anspråk af en prinsessa
och med en sorts bildning, som ej passade för någon
ställning – och som skapade anspråk alltför stora för
en anspråkslös borgares hem och en bildning allt för
ytlig, äfven i salongen.
Slutet är helt kort.
De begge flickornas föräldrar äro döda.
Lilla Anna, vand att hushålla med smulorna, är en
lycklig borgarehustru, som alla värdera, som ingen
ser öfver axeln utan alla hålla af, som en god maka
och mor, en föresyn för grannar och vänner, men på en
vindskammare i hennes hus bor Jenny, nu bedagad och
missnöjd med hela verlden, en börda för sin slägt,
utan vänner, utan en enda blomma qvar af de tusende
hennes stackars mor trodde sig utså på hennes väg;
af dem alla hade der varit blott tistel och törnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0081.html
