Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 3. 1864
- Syskonbarnen. En riktig hvardagshistoria af Onkel Adam
- Om unga qvinnors bildning och uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men då en grannfru sade till Anna: "Du har just ingen
glädje af Jenny, som sitter der uppe och bara kommenderar"
– smålog denna mildt och sade: "jo det gläder mig, att jag
hade en lika klok som god mor; men hon, stackars Jenny,
hade en, som endast var god och fåfäng. Hon rår ej för
sig – jag ej för mig; men det är på detta sätt "fädrens
missgerningar gå in på barnen."
"Du är godheten sjelf", sade grannfrun.
"Åh nej", blef Annas svar; – "Jenny och jag äro ju
syskonbarn; det är vår skyldighet att hjelpa henne – och
hvad hjertat bäst menar, det ser nog Gud och löner det på
våra barn."
Och härmed är hela historien om syskonbarnen slut.
Jag har sett dem och tusende hafva sett samma tafla; men
ändå anser man ej förrådet stort nog; ty beständigt måla
fåfänga mödrar med sitt eget hjertblod samma tafla af en lycka,
som blir en olycka och af en bildning, som hvarken kan lyfta
eller fröjda själen.
Det är en tapisseritafla, af hvars alla färger endast
skuggorna icke urblekas.
*
Om unga qvinnors bildning och uppfostran.
Modern är eller skulle fastmer öfverallt, då icke
sjukdom eller särskilda vidriga förhållanden hindra
henne derifrån, vara den unga menniskoplantans
vårdarinna, trädgårdsmästarinna; ty familjen är
det trädgårdsland, från hvilket en sådan planta
skjuter fram, är den jord, på hvilken den åt alla
sidor skall spira upp till en möjligast hög grad af
fullkomlighet.
Detta kan emellertid endast då inträffa, när åt den
sig utvecklande anden erbjudas de för dess utbildning
nödiga vilkor, och till dessa hör framför allt annat
det ädla exemplet af ett i fullständig harmoni,
i fullkomlig andlig öfverensstämmelse lefvande
föräldrapar.
Icke många äktenskapliga förbindelser likväl ha att
glädja sig åt frid och endrägt; de, i hvilka full
andlig öfverensstämmelse och fullkomlig harmoni göra
äktenskapet till ett tempel för den stilla lyckan,
äro ännu långt sällsyntare.
Detta är den naturliga följden af det sätt, hvarpå
de flesta äktenskapsförbindelser numera afslutas,
och hvilken för ingen del är egnad att grundlägga och
befästa den sig bildande familjens eller den kommande
generationens lycka.
Huru många unga flickor, huru många unga män gifta
sig, utan att tänka på en ömsesidig pröfning, med
undantag af förmögenhetsförhållandena.
Inom de högre samhällsklasserna gifta sig flickor rätt
ofta blott för att blifva befriade från det tråkiga
enahanda i ständigt samma tidsfördrif och nöjen;
äktenskapet medför, åtminstone i början, omvexling i
detta öfvermätta lif; visserligen finna de sedermera,
äfven som gifta fruar, lifvet enformigt, ty – de
förstå ej att passande sysselsätta sig; och hvad som
kunde förskaffa dem sysselsättning, hushållet, barnen,
öfverlemnas åt legdt folk, ja måste öfverlåtas åt
sådane personer, ty rätt illa skulle det anstå en sig
"förnäm" tyckande fru att bekymra sig lite grand om
köket, att sjelf ha uppsigt öfver sina små eller att
förfärdiga och hålla i ordning deras linne.
Köket skadar hyn, nålen vanställer de ömtåliga
fingrarne.
Dock gifta sig flickor icke ensamt för att undfly
enformigheten, de göra det också ofta af fruktan för
att blifva – "gamla jungfrur" – sorgligt nog, men
likväl sannt. Jag kände en ganska förnäm och ganska
rik flicka, hvilken utan ringaste böjelse skänkte
sin hand åt en 65-årig, alls icke älskvärd man,
blott emedan hon räknade tretio år och icke hade
mod att blifva en "gammal jungfru" – som hon sjelf
uppriktigt tillstod för mig.
Denna fruktan rättfärdigas i viss mån derigenom, att
sättandet af ett eget bo, till och med för bemedlade
flickor, är förenadt med allehanda svårigheter, under
det att vistelsen i främmande eller befryndade
familjer städse har sina obehag.
De förnäma flickorna gifta sig också rätt ofta –
hvilket för öfrigt tyvärr eger rum inom alla stånd
– blott för – att blifva försörjda, ty äfven här,
liksom öfverallt, vill det icke räcka till, och
nästan öfverallt har detta ej-räckande-till samma
grund, den nemligen, att anspråken äro större än
inkomsterna.
För den skull kan man ej undra öfver, om också de
män, hvilkas inkomster icke förslå till att grunda
och bibehålla ett så kalladt anständigt hus, just ej
söka efter något annat, något bättre, än en förmögen
fru. Sorgliga, beklagansvärda villfarelse, som icke
allenast bittert hämnar sig på de lättsinniga föräldrarne,
utan också sednare på deras barn.
Det band, hvilket endast genom ömsesidig aktning kan
erhålla fasthet och varaktighet, genom emotsvarande
innerlig hängifvenhet, värdighet och helgd,
genom öfverenstämmelse i ädelt tänkesätt, den
rätta välsignelsen, detta band knytes allenast af
spekulation, vid hvilken emellertid båda parterna
ofta nog bedraga hvarandra.
Men en lättsinnigt knuten äktenskapsförbindelse
löser sig, trots den kyrkliga vigseln och trots alla
författningar öfver äktenskapsskillnad, det vi ju
dagligen se, endast allt för snart och allt för lätt.
Knappt se de unga makarne sig ömsesidigt gäckade i
sina förhoppningar, då förbittra de genom fruktlösa
förebråelser det utom dess tunga lifvet för hvarandra,
i stället för att tåligt fördraga, hvad de sjelfva
förskyllat, eller de skiljas åt, hvilket i alla
händelser är det bästa, när de icke förmå uppfatta
det rätta och värdiga i äktenskapet, snart lika så
lättsinnigt som de förenat sig.
Mest äro i dylika fall de stackars barnen att beklaga,
ty redan från början blifver deras uppfostran, när
föräldrarne lefva i osämja eller skiljda åt, en
förfelad, enär det, liksom i föräldrarnes äktenskap,
fattas en fast moralisk grundval. Till den ändan
måste man, i mån af möjligheten, motarbeta oseden af
spekulationsgiftermål, såvida man vill uppfostra ett
bättre slägte.
Men å andra sidan kan i sjelfva uppfostran, och
just från mödrarnes sida, hufvudsakligen genom ädelt
exempel, detta motverkas.
Ett väsen, som från tidigaste barndomen vänjes att
vörda det sköna, goda, ädla, skall icke så lätt
förnedra sig till att bortkasta sin sjelfständighet,
i utbyte mot ett makligt lif.
Högre än allt annat skall det sedliga värdet vara
för flickan, för qvinnan; besitter hon detta, väljer
hon hellre det ogifta ståndet och kampen med lifvet,
än giftermålet med en man, som hvarken eger hennes
böjelse eller aktning.
Förenar ett fruntimmer företrädet af högre
själsbildning med sedligt värde, så verkar hon redan
genom sitt exempel välgörande på sin omgifning, för
hvilken hon blifver till en välsignelse. Dock äfven
utan en dylik andlig utbildning förmår en sedligt
värdig qvinna detta, om hon ersätter det henne
bristande genom ett varmt, vekt sinne och genom en
rörlig, kärleksfull, pligttrogen verksamhet. Hvilken
lycka för ett barn att få kalla en sådan qvinna
"mor", att som förebild alltid få ha henne för ögonen,
att blifva uppfostradt och ledt af henne!
Men den högsta jordiska lycka är beskärd en mor,
hvilken förstår att vara för sitt barn en mor i
ordets sanna bemärkelse, för sin make en trogen
och kärleksfull följeslagerska. Hon finner redan sin
lycka i den husliga verksamheten och i det upplyftande
medvetandet af redlig pligttrohet. Men hvilken man
kunde väl vägra en sådan hustru sin kärleksfulla
aktning?
Sådane qvinnor finnas icke många; – och hvarifrån
kan det väl härleda sig? Helt enkelt derifrån, att
flertalet icke vet, hvari den egentliga lyckan består;
– för den skull söka de den icke der, hvarest de
lättast kunde finna densamma, utan der, hvarest den
aldrig blifver dem beskärd, det vill säga i lumpna
ytligheter och i bullersamma förströelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0082.html
