Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 3. 1864
- Snöblommorna af Onkel Adam
- Hästen och dess särskilda racer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid en moders bild omkransad med hvitsippor, och hade hon
varit katolik, visserligen hade hon bekransat den heliga
Jungfruns, Gudamodrens bild, med sina blyga, små vårblommor.
Blef hon så stora flickan och hade fått denna egna sorts
bildning, som så ofta utmärker prestdöttrar på landet, då de
uppfostras hemma och af en far, som är en verklig prest i anda
och sanning och en mor, som framför allt annat är en god
husmoder och allas vän. Hjertat får då det mesta af
bildningen – hufvudet mindre af prålande så kallade kunskaper;
men begåfvadt med ett rent, oblandadt och klart förstånd.
Renare och skärare blir det då, när vetandets vin blandas
i det kristallklara begreppsförrådet, än då uppfostran tillagas
ur en mjölröra af papegojlärdom. Hanna var således
icke talangfull; men hon hade fått behålla vettet.
Kom så en ung man, litet slägt till prestens; men för
öfrigt lector i astronomi och fysik samt dithörande ämnen vid
ett af våra gymnasier. Han fann sig högst underlig till mods
då han jemförde Euclides med Hanna, och slutet blef att
han glömde Euclides och friade till Hanna.
I många år hade Hanna hört att "Fredrik" var den
snällaste, den hyggligaste, den bäste af alla unga män, man der
kände. "Med stor heder", påstod pappa prost, "hade Fredrik
blifvit magister och hade blifvit till och med något som hette
"ultimus", som måste vara något öfver måttan förnämt –
och nu kom sjelfve denne Fredrik, en ung, mild och
tänkande man och friade till lilla Hanna.
"Så underliga äro Guds vägar", skulle gamla mor i
granntorpet sagt, om hon lefvat; men hon var längesedan död.
Och der blef bröllop på midvintern.
Herr lectorn hade såsom sådan, funnit att hans lilla
Hanna i åtskilliga ting saknade kunskaper och hade derför
roat sig med, att för det lyssnande barnet berätta åtskilligt om
naturen. Som sjelf astronom och fysiker föredrog han helst
dessa ämnen – och således fick lilla Hanna god reda på
verldssystemet och magnetismen. Och allt fattade hon så
lätt. Så snabbt som en svala fångar en fluga, fångade hon
en ny tanke. Det var en fröjd att för henne öppna
vetenskapens helgedomar.
Bröllopsqvällen kom; vigseln var fullbordad. Lilla Hanna
var vigd vid en medlem af sjelfva consistorium.
Huru skön var ej denna qväll? I salen och rummen strålade
det af ljus; men bruden smög sig bort till ett fönster
och blickade ut på vinterhimlen, der norrskenet nu utbredde
sitt silfverskir, genom hvilket stjernorna blickade fram, som
hvitsippor under snön.
"Står du der Hanna", sade lectorn, "och betraktar det
sköna magnetiska skådespelet, som vi kalla norrsken?
Magnetnålen i compassen oroas alltid under ett sådant – det är
ett magnetiskt stormväder."
"Nej Fredrik! det gör jag icke", sade Hanna, med
glänsande ögon, "jag vet det bättre: Det är min stackars mor
som plockar stjerneblomster under det himmelska snötäcket
åt sin lyckliga dotter."
*
Hästen och dess särskilda racer.
Under de hundra tusen år, som menniskoslägtet vandrat
på jorden, har hästen gått vid hennes sida såsom hennes trogne
och nyttige vän och tjenare.
Man känner lika litet af hästens som af menniskans
äldsta historia. Vetenskapen intränger endast långsamt i det
tidehvarfs mysterier, som föregick de 6000 år, vår tideräkning
omfattar. Så mycket har vetenskapen dock funnit, att hästen
räknar anor från en tidigare period än menniskan, ty allestädes
der man finner fossila ben af den uråldriga hippopotamus,
af elefanten, af rhinoceros, af björnen, tigern och rådjuret, ja
äfven af den numera utdöda mastodonten, der finner man
också ben af hästen. Dessa ben vittna, att hästarne för många
årtusenden sedan ej voro större än hästarne nu för tiden, utom
i Sydamerika, der man uppgräft ben efter hästar af jättelik
storlek.
Första gången man finner hästen omtalad i vår kulturs
historia, är då han omförmäles i första Mosebok såsom ett
af de djur, hvilka Noak i arken räddade från den stora
öfversvämning, som blifvit kallad syndafloden. Det tyckes, som
Hebreerna dock ej skulle på länge haft hästar, ty på flera
ställen, der deras husdjur uppräknas, nämnes icke detta djur.
Men i Egypten användes på den tiden hästar, ty det heter,
att under de magra åren Josef sålde den samlade säden åt
folket emot deras boskap och hästar. Några år derefter hade
Jacob på sin dödsbädd ett yttrande, hvaraf framgår, att man
på hans tid nyttjade hästen att rida på. Job skildrar (vid
pass år 1500 före Christi födelse eller för mera än 3300 år
sedan) hästens ståtliga utseende i strid, hvaraf kan slutas, att
den redan då begagnades i krig, och han omtalar att man
äfven använde den till jagt.
I Egypten måtte hästen ha varit mycket använd långt
förr än hos Hebreerna, ty när dessa under Moses flydde ur
den egyptiska träldomen kunde Farao förfölja dem med 600
utvalda vagnar, utom andra hästar och vagnar samt ett starkt
rytteri. Således användes hästen redan då till dragare. Och
det skulle vara besynnerligt, om man icke redan långt före
Abrahams tid hade i det så högt utvecklade babyloniska riket
användt hästen både till det ena och det andra ändamålet.
Grekerna, som fingo sin första kultur från Egypten,
erhöllo derifrån äfven hästen. De blefvo utmärkta i ridning,
liksom i alla andra kroppsöfningar. De kände icke bruket af
betsel, utan styrde hästen med ett spö eller en liten käpp.
Skickliga ryttare använde till och med bara handen. Man
ser detta på den skulpterade frisen å Minervas tempel i
Athen. Ryttaren besteg hästen från högra sidan och nyttjade
inga stigbyglar. När egyptiska kolonister först visade sig
med en sådan säkerhet till häst i norra Grekland, der detta
djur då ännu icke var kändt, gaf åsynen af karlen, så godt som
fastvuxen vid sin häst och flygande fram på honom med stormens
fart, anledning till sagan om centaurerna eller vidunder, som
voro till hälften häst och till hälften menniska. Nordgrekerna
blefvo med tiden sjelfva utmärkta ryttare och hade lika utmärkta
hästar. Alexander den store och hans Bucephalus äro prof
af begge delarne. Denna ryktbara häst lät icke af någon annan
rida sig än Alexander, men böjde sig alltid på knä för att
låta honom stiga upp. Han bar sin herre äfven i slaget vid
Hydaspes och erhöll der sjelf sitt banesår. Striden hotade
hans herre med samma öde. Det ädla djuret blef honom
för den skull första gången olydigt; mot hans vilja bar det
honom undan slagtningen till ett ställe utom all fara; der
böjde det åter knä, för att låta honom stiga af, och föll
derefter ned – och dog.
Omkring 500 år före Chr. var betselstången i bruk hos
Grekerna, men ännu icke sadeln, och stigbyglarne ännu
mindre. De tillhöra den kristna tiden. Hvarken Grekerna eller
Romarne tyckas hafva skott sina hästar, men understundom
försågo de dem med ett slags sandaler af läder, någon gång
förstärkta medelst jernplåtar, af de rika äfven sirade med silfver
eller guld. Nästan ända intill den kristna tiden användes
hästarne hos Grekerna endast i striden, till jagt och vid offentliga
fester, men icke till arbete.
Vid det 23:dje af de Olympiska spelen förekom första
gången kappridning. Men då var det icke blott fråga om hästens
snabbhet, utan äfven om ryttarens. När han kom nära målet
skulle han nemligen hoppa af hästen och springa bredvid
honom med tyglarne i handen, fram till målet. Vid den 25:te
Olympiaden såg man äfven kappkörning. Hippodromen eller
banan var ungefär 2500 fot lång. I aflägsnaste ändan stod
en pelare, omkring hvilken de täflande skulle vända tillbaka
till utgångspunkten. Detta skulle förnyas 6 gånger, och således
körde man närmare en half svensk mil. Att vända kring
pelaren var ganska svårt både för hästar och körsvenner, och
många blefvo dervid skadade. De, som lyckligt passerat detta
farliga ställe, mötte straxt derefter en ofantlig staty kallad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0086.html
