Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - Hästen och dess särskilda racer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Taraxippus eller hästförskräckaren – ett namn som
han väl förtjenade, säga de gamle. Litet längre bort
reste sig midt i farbanan en hög klippa, som lemnade
blott ett smalt pass på sidorna och hvarå stodo
karlar, hvilka sökte skrämma och förvilla hästarne
medelst ohyggliga trumpetstötar. Äfven denna klippa
var mycket svår att komma förbi, för dem som lyckats
styra sina hästar förbi hästförskräckaren. Få af de
täflande framkommo helskinnade till målet; de flesta
blefvo svårt skadade eller ihjälslagna. Men desto
större ansågs äran för segervinnarne.
De förnäma Romarne vinnlade sig ganska mycket om
hästen och ridten. Deras ridkonst närmade sig vida
mera den moderna. Vid sina kapplöpningar nyttjade
de inga hinder, sådana som Grekernas, utan der
gällde det att visa hästens snabbhet och ryttarens
skicklighet, i det slags ridt som man nu för tiden
ser vid konstridarnes representationer. Ryttaren stod
till exempel rak på hästen under dess starkaste lopp
eller låg på hans rygg, tog upp saker från marken
eller hoppade från den ena hästen till den andra,
under det att begge sprungo i karrier.
Romarne använde hästen till arbete.
Efter vestromerska kejsardömets fall inbröto i
Europa en mängd asiatiska stammar efter hvarandra –
mestadels hästfolk, födda, lefvande och döende på
hästryggen. Hunner, Alaner, Mongoler och Saracener
efterträdde hvarandra i besittningen af vidsträckta
delar af Europa. De sistnämnda ensamma hade i slutet
af åttonde seklet 200,000 man till häst. Numera
finner man det asiatiska lefnads- och stridssättet
till häst icke hos något annat folk i Europa än de
ryska kosackerna.
Under medeltiden, då rytteriet i fält utgjordes
endast af de rika, och då förmågan att hålla häst
och rustning i krig gjorde mannen till ädling, hade
ridkonsten en betydlig höjd och egnades åt hästen
en sorgfällig vård. Förändringarne i arméernas
bildande hafva gjort kavalleriet mindre individuelt
utmärkt, men vida starkare i massa. Folken hafva
mera egnat sig åt hästskötseln och hästdressyren
för fredliga ändamål. Hästen är nu icke allenast
den rikes transportmedel, utan han är åkerbrukets
och näringarnes villiga och idoga tjenare. Det är
nästan blott i England man uppföder hästar enkom till
kapplöpning och jagt.
Det finns en stor mängd hästracer, mer och mer
skiljaktiga i kroppsbyggnad och egenskaper. Bland
dem alla anses den arabiska racen stå högst, både för
styrka, snabbhet och uthållighet. Denna race tyckes
likväl icke vara ursprunglig i Arabien. I andra seklet
efter Chr. föd. infördes hästar dit från Egypten,
och i det fjerde gaf en romersk kejsare två hundra
cappadociska hästar som present åt en mäktig furste
i Arabien. Ännu i sjunde seklet måtte hästar varit
mycket sällsynta der, ty när Muhammed angrep Koreisch
nära Mekka hade han ej mera än två hästar i hela
sin armé. Också säga Araberna att alla deras hästar
härstamma från de fem hästar, på hvilka Muhammed och
hans fyra närmaste efterträdare flydde från Mekka
till Medina.
Men sedan Araberna genom sina eröfringskrig kommit
mera i beröring med främmande nationer och lärt
känna hästens värde, började de mera vinnlägga sig om
hästkulturen och hade redan i trettonde århundradet
hunnit derhän, att deras hästar blefvo ansedda för
de vackraste och bästa.
Nu lärer det finnas tre varieteter af den arabiska
hästen: Attechi eller det sämre slaget, som Araberna
sjelfva sätta föga värde på; Kadischi, hästar af
blandadt blod; och Kochlani eller sådana hästar,
hvilkas oblandade arabiska anor sträcka sig många
århundraden tilbaka – ja ända till kung Salomos
stall, enligt Arabernas egen utsago. Den strängaste
uppmärksamhet användes för att bibehålla racens
renhet.
De bästa arabiska hästarne finnas på Mesopotamiens
slätter, rika på närande och aromatisk föda. Det
är denna starka föda och måttlig öfning i de första
ären, som gör den arabiska hästen sedermera så stark
och uthållig. Fölet får aldrig falla till marken
då det födes, utan emottages i de kringståendes
armar, och tvättas och skötes som ett barn. Stoet
och dess föl bebo samma tält som Beduinen och hans
familj. Stoets hals är ofta ryttarens hufvudkudde
och barnen leka med henne och med fölet, som med
menskliga varelser. (Hingsten rides aldrig.)
Efter en månad vänjes fölet af och
födes sedan i hundra dagar med kamelmjölk. Derefter
far det litet hvete, som småningom ökas, men mjölken
blir fortfarande den hufvudsakliga näringen. Härmed
fortfares åter hundra dagar, hvarefter fölet får
beta i närheten af familjens tält. Nu får det äfven
korn och dertill kamelmjölk om aftnarne, i fall
tillgångarne medgifva det.
Det nära samlifvet med menniskorna gör den arabiska
hästen mer läraktig och foglig till lynnet,
än någon annan hästrace, samt mer tillgifven sin
herre. Faller Araben af sin häst och ej förmår stiga
upp, så blir hästen stående och gnäggar, tills hjelp
ankommer. Lägger han sig att sofva midt i öknen, så
ställer sig hästen öfver honom, för att gifva honom
skydd emot den brännande solen. Också älskar Araben
sin häst lika varmt tillbaka, och använder en stor
del af sin tid med att tala till den och smeka den.
En gammal Arab egde ett sto, som hade burit honom
i femton år på månget ilande tåg och i mången hård
strid. Då han var 80 år gammal och ej längre orkade
rida, skänkte han hästen jemte sin faders sabel åt
sin äldste son, med tillsägelse att högt skatta dem
och att aldrig lägga sig till hvila förr än han hade
gnidit begge så blanka som en spegel. Den unge mannen
blef dödad i den första skärmytsling han deltog uti,
och hästen föll i fiendernas händer. När den gamle
mannen fick underrättelse härom utropade han: "det
är icke värdt att lefva längre när jag har förlorat
både son och häst; och lika ondt gör mig förlusten
af båda." Så lade han sig ned på sin bädd och dog
inom kort.
En Arab egde icke något annat djur än en häst. En
fransk konsul ville köpa den för att gifva den till
present åt konung Ludvig XIV. Araben afslog länge
köparens anbud, men slutligen blef han af nöd tvungen
att antaga det, ty han hade knappt en trasa att skyla
sig med, och hans hustru och barn svälte. Han red
således på hästen till konsulns hus. Konsuln kom ut,
honom till mötes. Araben steg af hästen och såg på
guldmynten, som köparen räckte honom. Han vägde länge
mellan penningarne och den trogne vännen. "Till hvem
är det väl jag skall lemna dig?" sade han slutligen
för sig sjelf. "Till Européer, som skola binda dig,
slå dig, göra ditt lif tungt. Nej, vänd tillbaka
med mig, mitt hjerta, min skatt, och blif mina barns
glädje." – Och han kastade sig upp i sadeln, och red
bort, och var inom ett ögonblick ur sigte.
Det är i allmänhet endast en gång i lifvet, som
Araben behandlar sin häst annorlunda än väl, men
då gör han det till och med grymt. Det är vid dess
första prof. Han hoppar upp på en häst, som knappast
varit riden förr, och drifver den fram öfver sten,
mark och öknens sand hela 7-8 svenska mil utan ett
ögonblicks rast. Sedan bringar han den i en flod, som
är nog djup att simma uti. Om stoet efter detta äter
alldeles som om ingenting varit å färde, så har det
väl bestått sitt prof och blir erkändt för att vara
af äkta Kochlani-race. – Ehuru mycket Beduinerna med
österländningarnes vanliga bildspråk öfverdrifva
sin hästs egenskaper, så är det säkert att deras
hästar i hemlandet kunna springa sina 6-7 mil utan
att stanna, och att det händt att de gått 18 mil
utan rast. Stundom har man också haft exempel på att
hvarken häst eller ryttare smakat föda på 3 dagar.
Dessa kreaturs föda är öfver hufvud ganska ringa, när
de ej gå på rika beten. Stoet får då sällan foder mer
än två gånger om dagen. Det står hela dagen bundet vid
beduinens tält, färdigt för honom att kasta sig upp
på när som helst, eller också släppes det sadladt,
men afbetsladt, i grannskapet af tältet; det är så
dresseradt, att det genast gallopperar fram när dess
herre ger sitt tecken. Om qvällen gifves litet vatten
och med ett foder af 5-6 marker korn eller böner,
och ibland litet halm, lägger stoet sig nöjdt ned
midt ibland sin herres hushåll.
En resande berättar följande historia, som visar
den arabiska hästens snabbhet och ihärdighet samt
arabens känslor för sin fyrfota vän: Om sommaren
1815 anföll en beriden drusisk trupp ett parti af
Beduiner, och förföljde dem till deras lägerplats;
der fingo Beduinerna förstärkning, vände om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
